Sillfisket i Bohuslän



I början av 1800-talet, innan prosten Ekström flyttat dit, var Bohuslän ett för den tiden rikt landskap där den stora tillgången på sill hade stor betydelse för både länets och landets ekonomi. När sillen sedan i stort sett försvann blev nöden svår, framför allt på Tjörn och Orust. I ett brev publicerat i Götheborgs Allehanda i februari 1809 vädjade kapellpredikanten Lars Islander på Klädesholmen till handelsmännen i Göteborg om hjälp åt de nödlidande i skärgården:
Eländet och nöden här på Klädesholmen och nästgränsande Skärgård har stigit till den höjd, att det icke kan beskrifwas. Den gångbara nerf- och gallfebern, förenad med hunger, äro för oss fasanswärde fiender, som äro utan botemedel för båda. För närwarande äro 8 lik ofwan jord, och 60 sjuka, endast på Klädesholmen. Den känslolösa menniskan borde wara här i mitt ställe, och skulle han kunnat uthärdat wid sjuksängen, der döende föräldrar, förtorkade af hunger och sjukdom, utprässa den sista tåren med denna bönen: Låt ej mina barn och anhörige dö af hunger. I synnerhet de Herrar i Götheborg, som härstädes äga Salterier, och som förr hafwa wisat så mycken wälgörenhet emot dem, lära ock nu blifwa de eländas säkraste tillflygt, de känna Skärgårdsställningen och Fiskarnes willkor, således behöfs ingen annan ryswärd beskrifning. En snar hjelp skall hafwa dubbelt wärde, och den som känner dessas elände, och ej gör hwad han kan, förtjenar ej att räknas bland dem, hwars Samhälle bör grundas på kärlekens ädla grundwalar.

Vissa tider hade sillen gått till i mängder långt utöver det normala. Dessa så kallade sillperioder hade, grovt räknat, inträffat en gång per sekel. Sillen kom i allmänhet på hösten för att leka och gjorde så i ett visst område under ett antal år för att sedan plötsligt utebli. Under andra hälften av 1500-talet gick sillen till i stora mängder längs Bohuskusten och detta ledde till att skärgården började bebyggas. Nästa större sillperiod varade från mitten av 1700-talet till vintern 1808-1809 och brukar kallas den stora sillperioden eftersom tillgången var så riklig och långvarig. I början av denna period var sillen vanligast förekommande i norra Bohuslän men efterhand förflyttades det mesta fisket söderut för att till slut, på 1760-talet, koncentreras till ett område från Orust till Marstrand. Denna del av kusten kom att sjuda av liv och rörelse och det var inte bara fiskarbefolkningen som deltog i arbetet; även torpare, bönder och daglönare från både kustsocknar och inlandet fick en möjlighet att tjäna extra pengar.

I södra Bohuslän var det under 1700-talets slut tätt mellan sillsalterier och trankokerier. Den salta sillen förpackades i tunnor efter noggrant angivna regler. Sillrens och småsill användes för kokning av tran vilket skedde i stora grytor. Sillen gav stora skatteintäkter till staten och stod ofta för ca 10% av landets årliga export. Trankokningen gav trots mindre mängder ofta lika stora exportinkomster som den salta sillen. (Tranoljan användes på den tiden främst som lampolja och smörjmedel.) Under denna tid stod Göteborg och Bohuslän för praktiskt taget hela landets export av sill och tran.

Avfallet från trankokerierna, trangrumset, kastades direkt i havet och myndigheterna menade att detta ställde till stor skada. Detta ledde, under mitten av 1780-talet, till en av de första svenska miljödebatterna, den så kallade trangrumsstriden. Trankokeriägarna tvingades anlägga s. k. grumsedammar för fiskavfallet. Myndigheterna ansåg att sillavfallet förstörde bottnarna och därmed också förutsättningar för sillens lek. Trangrumsakten från 1784 var den skrift som ägarna skrev som försvar för sin verksamhet och i vilken de hävdade att trangrumset inte ställde till med några problem. År 1850 skrev prosten Ekström:
Åtskilliga författningar och förbud utfärdades väl i afsigt, att hindra trangrumsets utströmmande i hafvet; men då dessa voro utan verkan, utkom, den 16 April 1783, en Kongl. befallning om trankokeriernas inskränkning och flyttning; men denna helsosamma författning var alldeles rakt stridande mot vinningslystnaden och det enskilda intresset, hvarföre den äfven återkallades den 16 Sept. samma år med vilkor, att trankokeri-egarna åtoge sig bevisa, att trangrumset icke skadade fisket. Huru denna bevisning tillvägabragtes, ses af den såkallade Trangrumsakten, ett i lagstiftningens annaler högst märkvärdigt dokument. Genom moraliskt förderfvade menniskor, som Bohusläns då visade sig vara, blev bevisningen icke serdeles svår att åstadkomma.

De största delarna av inkomsterna från sillen gick till silluppköparna och ägarna av salterier och trankokerier som ofta var köpmän från städerna, främst Göteborg, Marstrand och Uddevalla. Det var dock förhållandevis vanligt att trankokerierna ägdes och drevs av den lokala befolkningen. Att avkastningen av sillen mestadels gick till andra personer än kustbefolkningen kan man se på tabellverkets statistik för Klövedals församling på nordvästra Tjörn: År 1805 var antalet hushåll 247 och av dessa ansågs inga vara förmögna, 19 ansågs behållna, 146 fattige och 92 utfattige. Man kan därför förstå varför kapellpredikanten Islander riktade sin vädjan om hjälp till köpmännen i Göteborg.



Kålhuvudet-Vällingeskär i Kyrkesund. Grumsedammens begränsningar är tydligt markerade. Källa: Lantmäteriets historiska kartor.

Anders Falk var en salteriidkare från Mollösund som hade gjort goda förtjänster på sillfisket. Han var född i Halland och fick efter att ha haft diverse arbeten i Göteborg hamnade han som arbetare på ett sillsalteri på Orust. Med tiden befordrades han till bokhållare och uppsyningsman. Inkomsterna blev goda och snart ägde han egna salterier. Dessa gjorde honom så pass förmögen att han kunde köpa flera stora gårdar i Bohuslän. En av dessa egendomar var Tofta gård på Orust som Falk köpte och bosatte sig på 1818. Detta innebar att han kom att bo nära Wilhelm von Wright på Torebo. von Wright utnyttjade detta till att, vid ett flertal tillfällen, intervjua honom för att få bakgrund till sin bok om Bohusfisket. Falk måtte ha känt ett behov av att lätta sitt hjärta och berättade bland annat att några fiskare anlände till hans brygga med skarpsill som enligt den tidens uppfattning inte var lämplig för trankokning. De erbjöd honom att göra ett försök att koka tran på sin skarpsill och om den inte gav någon tran så skulle det inte bli någon betalning. Falk stängde in sig och provade ett kok i en kittel. Resultatet blev att denna sill gav ungefär dubbelt så mycket tran som den vanliga sillen men detta fick inte fiskarna veta.

Falk måste med tiden ha gripits av dåligt samvete för i sitt testamente donerade han sin kvarlåtenskap till de fattiga i Morlanda församling. Doktor Gammelin på Orust lämnar följande kommentar i sin provinsialläkarrapport från 1853:
En gammal salteribokhållare vid namn Falk afled i medio af sistlidne år nära 90 år gammal, och han efterlemnade en betydlig förmögenhet af 100tusen Riksdaler af dessa hvilken han till Morlanda församlings fattige testamenterade sina jordegendomar värda 50000 Riksdaler och dertill 22000 Riksdaler allt Riksgälds i goda reverser. Testamentet innehöl att Pastor förvaltar medlen tillsammans med en af honom utsedd commité af 4 hemmansägare i församlingen jemte nuvarande Comminister Ekman. De äro för ingen redovisning skyldige öfver medlens förvaltning, man vet endast att räntan kommer årligen att utdelas till fattige. Det är skada att en så rik donation ej blifvit på ett lämpligare sätt anordnad, en skola, eller ett arbetshus eller fabrik i större skala skulle utan tvifvel varit till långt mera välsignelse än dessa nådegåfvor, hvilka dock aldrig kunna blifva så stora att de räcka till att försörja ett hushåll ens vintren öfver. Lika beklagligt är att förvaltningen af denna donation är utan alla controller.

Doktor Gammelins pessimistiska synpunkter visade sig vara överdrivna och Tofta gård (numera vandrarhem) finns fortfarande kvar inom den Falkiska donationen.

Den expansion som sillen medförde hade förstås inte varit alldeles oproblematisk. Det blev trångbott längs kusten. Dålig hygien och brist på rent vatten bidrog till smittspridning på ett sätt som liknade situationen i den tidens städer. Spädbarnsdödligheten var hög, ca 20 % av de nyfödda dog under första levnadsåret. Smittsamma sjukdomar som rödsot, nervfeber, smittkoppor och mässling kom och gick med jämna mellanrum och ledde ofta till stor dödlighet. Lars Brandelius, provinsialläkare i Skaraborg, skrev 1791 följande om sillfisket:
Den veneriska smittan blir det som värkar till eländets fullkomnande och Folkhopens mästa fördärf och olyckligtvis är detta onda mycket allmänt i vissa Socknar. Plante-skolan för detta fröet är intet så mycket at tilskrifva Krigs-folket och kringstrykande pack på Landsbygden, som man trodt, utan fast mer Sill-fisket. Endast från denne Province utvandrar till Bohusläns Skärgård 2 till 3000 menniskor; Qvinfolk och Karlar, då fisket begynner. Dette är intet det ordenteligaste sällskap och bästa folket, det består til större delen av inhyses, gärningsmän och lösdrifvare; desse äro under sin bortovarelse utan Styresmän, utan ordning och lefva, så till sägandes, endast af Brännevin och Sill.

Under början av 1800-talet kom sillen allt mer oregelbundet och när den stora sillperioden definitivt upphörde vintern 1808-1809 ledde detta lokalt till dramatiska konsekvenser. Från 1807 till 1809 skedde en kraftig ökning antalet döda i Tjörns och Orusts kustförsamlingar och även på Marstrand. Axel Holmberg konstaterar på 1840-talet i sin Bohuslänska beskrivning att om icke Carlstens fästning (med dess lifstidfångar) funnits skulle inte mera funnits kvar af Marstrand än blott namnet.

1809 dog omkring tio procent av de mantalsskrivna och fiskarbefolkningen var klart överrepresenterad i antalet dödsfall. En jämförelse med övriga Sverige visar tydligt att problemen 1808-1809 drabbade Bohuslän och i synnerhet kusten hårdare än övriga landet. Man hade så till den grad förlitat sig på att sillen varje år skulle komma tillbaka att man inte hade några reserver för sämre tider. Ofta saknade man både redskap och kunnande för annan typ av fiske. Alla fiskelägen drabbades dock inte lika hårt. På Käringön, längre ut i havsbandet, hade man dels själv förädlat sillen och dels inte varit lika beroende av sillfisket som enda inkomstkälla. Befolkningen på Käringön förblev därför i stort sett opåverkade av svält och sjukdom under de svåraste åren.

En viktig bidragande orsak till den ökade sjukligheten var åtminstone i norra Bohuslän den s.k. lantvärnssjukan. 1808-1809 var Sverige, samtidigt med Finska kriget, i krig med Danmark vid norska gränsen. Som ett komplement till de reguljära trupperna utskrevs unga män mellan 18 och 25 år till lantvärnet. Antalet döda i strid var obetydligt Det stora problemet var de svåra infektionssjukdomar, främst rödsot (dysenteri) och tyfus som drabbade både Västra arméns fältläger i norra Bohuslän och skärgårdsflottan. Dessa sjukdomar kallades med ett gemensamt begrepp för lantvärnssjukan och spreds snabbt till civilbefolkningen. Rödsoten, som fått sitt namn av de blodiga avföringar den medförde, var mycket smittsam och är förmodligen den sjukdom som orsakat mest dödsfall under 17- och 1800-talen. Tyfusen spreds med löss och kallades även fläckfeber eller nervfeber.

Efter 1809 fortsatte nöden att vara stor, i synnerhet i södra Bohuslän. Fram till 1860-talet var det missväxt vid upprepade tillfällen och detta förvärrade förstås situationen för skärgårdens folk. Visserligen kom sillen tillbaka enstaka år men fisket fungerade dåligt, man saknade båtar och garn och fångsterna blev små. Staten gjorde olika försök att stötta fisket men det dröjde innan man lyckades lösa problemen med fiskarnas dåliga ekonomi och brist på fångstredskap.

Prosten Olof Lundbeck som en tid var kapellpredikant på Klädesholmen skrev 1832 följande i sin bok Anteckningar rörande bohuslänska fiskerierna, i synnerhet sillfisket:
Den, som för tjugofem år sedan såg bohuslänska skärgården och nu åter får se densamma, skall knappast afhålla sig från tårar. Den erbjöd då en präktig anblick. Ur sjelfva hafvet stego kostsamma murar och pålverk, hvarpå hvilade vidsträckta Salterier och Trankokerier: längre från stranden såg man rika Magaziner och driftiga Verkstäder: öfverst präktiga karakters byggningar, samt tusentals fiskarstugor och arbetares boningar. Man såg stränderna vimla af menniskor och hafvet fladdra af segel: man såg varje natt utefter hela Kusten den präktigaste illumination, som från fönstren och de på bryggorna blossande lamphusen mångdubblades mot de rullande vågorna. Allt var lif och rörelse och förtjensterna räknades i tunnor Gull. - Nu ser man av all denna härlighet intet mer än blotta ruinerna: endast här och där finner man en lutande koja, som i likhet med en förfallen grafvård väcker en sorglig känsla äfven hos den fremmande åskådaren. - Måtte snart dessa af tusende begråtna och efterlängtade tider återkomma, - tider, lyckliga så väl för den enskilte, som för hela det kära Fäderneslandet!

Det var inte alla som delade Lundbecks åsikt, att det skulle vara en välsignelse om sillen kom tillbaka. Doktor Gammelin uttryckte på 1850-talet en stark oro för vad detta skulle kunna medföra:
Skulle sillen komma att gå till som fordom är att förmoda, att den tages bättre vara på än då, man bör väl åtminstone kunna hoppas att åtminstone icke brist på salt skall tvinga till en ödslande trankokning, som händelsen lärer varit i början af detta sekel. Huruvida en så ymnig tillgång på sill ens vore önskvärd lemnas derhän, enär denna lockelse till en snart förvärfvad rikedom med förunderlig makt narrat mången jordbrukare att utbyta plogen emot vadan. Allt det lättsinne och sedeförderf en dylik lättfådd rikedom medför kan lätt anas; då sillen sedermera försvinner är välståndet ock borta för de aldrafleste, jorden är vanvårdad och som souvenier från en sådan tid quarstå håglöshet för arbete, böjelse för dryckenskap och en allmänt utbredd syphilis.



Till startsida