Prosten Ekström på Tjörn


På 1830-talet kom så Fries, von Wright och Ekström till västkusten för att arbeta med boken Skandinaviens fiskar, målade efter lefvande exemplar och ritade på sten av Vilh. v. Wright som gavs ut i sammanlagt 10 häften från 1836 till 1857. År 1839 kom ett stora bekymmer när Bengt Fries avled efter en längre tids sjukdom. Efter att Fries avlidit ersattes han som författare av Carl Sundevall (1801-1875) som även han var professor på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Författarbytet medförde en del problem eftersom Fries hade haft djupare kunskaper om fiskar än Sundevall som mest var intresserad av ornitologi.

Wilhelm von Wrights dagbok ger även i Bohuslän en bra inblick i de täta kontakter han hade med prostfamiljen Ekström, hur ofta de skrev brev och hur ofta de besökte varann både av sociala och yrkesmässiga skäl. Dagboken illustrerar också de bekymmer von Wright hade med tilltagande synproblem, något som gjorde det lättare för honom att göra litografier än gravyrer. I juni 1845 skriver han till Sundevall från Tjörn:
Till vinnande av tid har Gubben Ekström och jag öfverenskommit att till 9de Häftets fyllnad taga fiskar som kunna lithografiera, i stället för de förut tilltänkta, som hade måst graveras, och dervid så ställt att Du skulle slippa med så litet text som möjligt.



Blåsnultra hona, von Wright. Sundevall skriver i en kommentar: Att de olikfärgade fiskarna var hane och hona av samma art, blef fullkomligt bekräftat då Fries och Wright, fingo tillfälle att undersöka ett stort antal individer af båda färgerna.

Utöver boken om Skandinaviens fiskar fick Ekström av Kungl. Maj:t i uppdrag att skriva en handledning om rationellt fiske, Praktisk afhandling öfver lämpligaste sättet att fiska sill, torsk, långa, makrill, hummer och ostron, som publicerades 1845. I förordet till boken skriver han om avsikten:
Att nu genom tjenliga föreskrifter, hämtade av erfarenheten och andra länders stadgar för wården av fisket och förbättringar wid sjelfwa redskapen och fisksättet, bibringa den fiskande allmogen, på rikets westra kust, en närmare kännedom om den mest ändamålsenliga utöfningen av sitt yrke, är ändamålet med denna skrift.

Prosten Ekström var mycket intresserad av fiskefrågor och försökte i sin bok öka fiskarnas kunskaper både om det de fångade och om hur fångsten skulle gå till. Han var inte den förste som försökte sprida denna typ av kunskap men kanske var han den förste som fick ett rimligt gensvar.

Sven Nilsson var en av de vetenskapsmän som kallats att inventera fisket i Bohuslän och att komma med förslag till åtgärder. I detta syfte gjorde han upprepade besök i Bohuslän. Sven Nilssons arbeten följdes upp av Bengt Fries, Carl Sundevall och Sven Lovén som alla var professorer i zoologi.

Lovén var som de andra under en period knuten till Naturhistoriska riksmuseet som intendent. Han kom att ha ett omfattande samarbete med både Wilhelm von Wright och hans yngre bror Ferdinand vad gällde avbildning av lägre havsdjur (eller mollusker som von Wright kallade dem). År 1877 grundade Lovén Kristinebergs Marina Forskningsstation i Fiskebäckskil som långt senare kom att ingå i Sven Lovén centrum för marina vetenskaper.

År 1843 sammanställde Wilhelm von Wright, på uppdrag av Kungl. Maj:t, både zoologernas och egna observationer i Handlingar rörande Sillfisket i Bohuslänska Skärgården, en skrift som Ekström säkert hade glädje av när han skulle skriva sin egen bok. von Wright påpekade att sillfisket inte helt hade upphört utan att sillen då och då gick till i begränsade områden som Fjällbacka skärgård, vid Kalvsund och kring Gullmarsfjorden. von Wright kom i sin skrift till samma slutsats som professorerna, nämligen att problemet med sillfisket berodde på både att de stora vadarna skrämt bort sillen och att man tog upp för mycket yngel.

Med tanke på hur detaljerad och initierad som Ekströms bok blev bör han, utöver kontakten med vetenskapsmännen, även ha haft en god inblick i det praktiska fisket. I beskrivningarna av olika fisketekniker lade han ofta till egna synpunkter och förslag till förbättringar. Som medlem av Kungliga Vetenskapsakademin blev han också en av de experter som var med och utarbetade 1852 års fiskestadga. I denna känner man igen många av de åsikter han förfäktar i sin bok. Ekström propagerade för en ökad användning av garn och var som sina naturvetenskapliga kollegor mycket negativ till användning av landvad där han menade att vaden förstörde bottnarna och att för täta maskor hindrade ynglen från att undkomma. Detta höll inte fiskarbefolkningen med om.

Även på Tjörn höll Ekström noga reda på vad som fanns i naturen. I många år förde han statistik över flyttfåglarnas ankomst och flera av västkustens fågelarter var han den förste att observera. Både Ekström och von Wright var skickliga skyttar, Ekström skriver om pärlugglan att den är sällsynt men trots det skjuter han en vid prästgården i oktober 1845. Detta är dock inget jämfört med Wilhelm von Wright som med sitt kulgevär totalt hann skjuta ca 25 havsörnar under sin tid på västkusten.

År 1850 sammanställde Ekström sina fynd i Förteckning öfver Däggdjur, Amphibier och af Foglarne några sällsynta, som blifvit funne på Tjörn.... Denna skrift var närmast ett komplement till en mer omfattande fågelinventering som gjordes av von Wright, Förteckning, jemte några anteckningar, öfver de i Bohusländska skärgården observerade foglarne. Bägge publicerades i årsskrifterna från Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg

Eftersom prosten Ekström ansåg sig vara mer läkare än präst hjälpte han allmogen med olika medicinska problem, något som han redan hade gjort under tiden på Mörkö. Hans insatser blev mycket uppskattade av befolkningen för på den tiden fanns varken läkare eller barnmorska på Tjörn. Genom att Ekström hade så djupa kunskaper inom många olika fält kom han att kallas för Trefaldighetsdoktorn.

Det är osäkert om Ekströms insatser uppskattades av prästerliga kollegor. I ett brev raljerar han om sig själv: Han är hatad av andra präster - men är älskad av allmogen - och kronotjuvarna önskar kniven i hans hjärta. Länge levde han kvar i befolkningens minne och Tjörns hembygdsförening har sett till att skriva ner mycket av det som berättades om honom. Det fanns många berättelser om spöken och vita skynken i prostens trädgård. Ekström ville fånga insekter om nätterna, men det förstod inte församlingsborna, som trodde att han höll på med trollkonster.

Ekström gifte sig under sin tid i Vårdinge 1809 med Hedvig Catharina Dahlström, dotter till en bokhållare på Visbohammars säteri. De fick två döttrar och en son. Sonen Carl gifte sig med en dotter till Olof Bildt på Morlanda, Agnes (Agneta Fredrika), och blev på så sätt svåger till Wilhelm von Wright som var gift med Maria Bildt. Carl Ekström hade uppenbarligen ärvt faderns intresse för naturen och var ofta ute och jagade och seglade både med sin svåger och kamrater från Tjörn.

En av de pastorsadjunkter som kom att ha anknytning till Stenkyrka var Axel Emanuel Holmberg som är mest känd för sin bok Bohusläns historia och beskrifning som gavs ut i tre delar mellan 1842 och 45. Prosten Ekströms egen Beskrifning öfver Mörkö socken var säkert en bra inspirationskälla för Holmberg. I kyrkböckerna finns inga belägg för att Holmberg var skriven i Stenkyrka men känt är att de bägge prästerna fortsatte att ha regelbundna kontakter under lång tid.

Axel Emanuel Holmberg

Axel Emanuel Holmberg 1817-1861

Prosten Ekström kom till ett Tjörn som var fattigt och eländigt. I sina brev beskriver han dåligt jordbruk och fiske, missväxt, tiggeri och svält. Ekström konstaterade att han kom till Tjörn 100 år för tidigt för att kunna trivas där. Förflyttningen från Mörkö blev inte så bra som han hade hoppats att den skulle bli och snart upplevde han den som en förvisning. Han kommenterar att här började den sorgligaste tiden af min lefnad. Det är lätt att förstå att han tyckte skillnaden var stor. På Mörkö och i Stockholm kunde han umgås med vänner ock kollegor inom naturvetenskapen. De flesta av hans släktingar fanns i Sörmland ibland med egna pastorat. När han väl kommit till Tjörn återvände han aldrig mer till ostkusten. Det var säkert en lättnad för familjen Ekström att man hade Wilhelm von Wright så nära som på Orust.

Kommunikationen med de naturvetenskapligt intresserade kollegorna, var besvärlig eftersom Tjörn inte hade någon fungerande postgång. Närmaste postkontor fanns antingen i Nösund på Orust eller på Marstrand. Det kyrkliga arbetet tog mer tid än vad prosten Ekström hade räknat med och han konstaterade att på bara en månad hade han mer att göra än under ett helt år på Mörkö. Genom att läsa sockenstämmoprotokoll och brev till länsstyrelsen får man en närmare inblick i hans sysslor. Det kan handla om åtgärder mot lönnkrogar på Klädesholmen, redovisning av hur avkastningen från Göteborgs fruntimmerskassa användes för att stödja fattiga fiskare, information till länsstyrelsen om oklara dödsfall och epidemier men även begäran om pengar till garn åt fiskarna.

Landshövdingen och greven, Carl Gustaf Löwenhielm, var till en början inte villig till att ge stöd till fisket, ofta av byråkratisk skäl som att Ekström inte kunde visa att fiskarna var oförmögna att idka sin näring. När Ekström efter sin ankomst till Tjörn blev medlem och lokalt ombud för Göteborgs och Bohusläns hushållningssällskap och principal i Marstrands nystartade sparbank förbättrades förmodligen hans kontakter med landshövdingen som var ordförande i hushållningssällskapet och dessutom principal i samma sparbank. Vid slutet av sin levnad kunde Ekström berömma sig med att hans bemödanden lett till goda resultat.

Ett bestående minne av Ekström är församlingskyrkan i Stenkyrka. Redan på den första sockenstämman, efter sin ankomst till Tjörn, driver han igenom beslut om att beställa nya ritningar på en kyrka och bara fyra år senare var kyrkan på plats. Därmed tog pengarna förmodligen slut och det dröjde många år innan inredningen blev helt klar.

Stenkyrka

Stenkyrka

Axel Emanuel Holmberg beskriver den nyuppförda kyrkan i sin Bohusläns historia och beskrifning:
Hon uppfördes ånyo 1843 med en förwånande hastighet. och är nu, näst Tanums kyrka, den största i Bohuslän. På norra sidan finnes en sacristia, hwarifrån en trappa går genom muren till predikostolen. En stor läktare upptager kyrkans westra del och stödjer sig på några träpelare, hwilkas pinnlika smalhet störer hela kyrkans anordning och kommer säkerligen någon gång framdeles att wålla olyckshändelser. Predikstolen är gammal, men uppstufwad med nya tillsatser och rika förgyllningar, hwarigenom han fått ett wackert utseende. Altarprydnaden är modellerad efter den som finnes i Örgryte kyrka wid Göteborg, och föreställer hwarjehanda småsaker, hufwudsakligast ett kors, ofwan hwilket englahufwud nedblicka ur ett gyldene moln. Hela denna grannlåt gör likwäl ringa effect, emedan den är alltför smal i förhållande till bredden af den gafwelmur, emot hwilken den är upprest. Föröfrigt är altaret och den wackra altarringen prydd med förgyllningar och hela kyrkan inwändigt målad.


Prosten Ekström avled i tuberkulos 31 mars 1858. Han hade då under många år blivit allt sjukligare och hade t.ex. inte orkat resa till Orust för att vara med på von Wrights bröllop. Hans hustrun dog ett år senare utan att lämna några spår till eftervärlden. Ekströms bouppteckning visade inte på någon stor förmögenhet. Tillgångarna fanns till stor del i osäkra fordringar men han hade en omfattande boksamling vars rätta värde bouppteckningsmannen nog inte förstod.

Hösten 1855, innan Ekström dog, drabbades Wilhelm von Wright av slaganfall, något som han inte aldrig hämtade sig från. I ett brev till svågern Ferdinand beskriver Maria von Wright hur Wilhelm insjuknat utan förebud och blivit så dålig att han på tre veckor inte kunde flyttas från verkstaden till sängkammaren. Under fyra nätter tordes Dr Gammelin inte lämna rummet och begärde assistens av den tidigare provinsialläkaren Johan Boustedt som var god vän till familjen. Efter tre månaders sjukdom lovade Dr Gammelin att Wilhelm skulle bli alldeles återställd till sommaren. Maria konstaterade att vi får se om vår Goda Doktor kan hålla ord.

Året innan insjuknandet hade von Wright utnämnts till fiskeriinspektör i Bohuslän. Hans största bekymmer med denna tjänst var att han fick till uppgift att konfiskera fiskarnas stora landvadar. I efterhand konstaterade von Wright att den nya fiskeristadgans 22 blev hans undergång. Det ligger en viss tragik i det faktum att prosten Ekström och även von Wright var bland de som hårdast drivit frågan om förbud mot de stora landvadarna. Det var många bland fiskarbefolkningen som ansåg att von Wrights insjuknande var Guds straff för att han motarbetat fisket.

Carl Ulric Ekströms bortgång uppmärksammades med en dödsruna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i april 1858. I den finns en detaljerad beskrivning av hans dubbla karriärer. Minnestecknare för Kungliga Vetenskapsakademin var Sven Lovén som ju hade haft personlig kontakt med Ekström. Lovén skrev bland annat följande:
Ekström var till gestalten reslig, men mager, tidigt gråhårig, blicken ur de gråa ögonen skarp och liflig under buskiga ögonbryn, och kring munnen ett drag af humor, som lätt väcktes till ett flygtigt löje. Godhet var hufvuddraget i hans karakter, men han var tillika en frimodig och behjertad man, som hade svar tillreds åt hvem som helst, hög eller låg, som försökte att inverka på hans öfvertygelse.

Under sin tid i Bohuslän blev prosten Ekström också medlem av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg och både han och Wilhelm von Wright på Orust medverkade aktivt i Samhällets årsskrifter. Samhällets parentation hölls av Charles Dickson, göteborgsk läkare och politiker, som var väl medveten om Ekströms inte helt lyckliga levnadsbana och att han inte heller hunnit med sina prästerliga åligganden på det sätt som han borde ha gjort. Dicksons ironiska slutsats var att Ekström såsom forskare bland sina Samtida hade få likar, om han och såsom Prest hade altför många.



Till startsida