Kommentarer


Bild på sillfiske
Kupunge och bodypet/bodybet
Ekström och von Wright
Brämskäl
Rödåt, rödåte


Bild på sillfiske


En fråga som dykt upp är nedanstående foto som föreställer sillfiske med landvad. Jag har trott att bilden varit från Bohuslän men i samband med ett besök på Varbergs museum fick jag reda på att den förmodligen var tagen av den lokala fotografen Mathilda Ranch i november 1914 i närheten av Varberg. Om detta är sant så bör det ha skett norr om Varberg, t. ex. i Bua. Söderut ser ju kusten annorlunda ut. Vattnet vid stranden får inte vara alltför grunt för annars skulle det vara svårt att få plats med sillvaden. Skuggorna över sillen kan göra att man kan tvivla på att den är tagen i november.



Efter att ha lagt ut ovanstående fråga på Rötters bildgåta fick jag ett i stort sett omedelbart svar som bekräftade mina tvivel. Fotot är taget av Olga Larsson i april 1894, på Porsholmen utanför Fjällbacka. Mer detaljer finns här.

Sjökortet över området runt Porsholmen visar att det är idealiska djup för användning av landvad och det hade det knappast varit i Halland. Om man jämför fotot med sjökortet bör det inte vara alltför svårt att räkna ut var fotografen har stått.

LEL


Porsholmen




Kupunge och bodypet/bodybet


Här en kommentar och en fråga från Anders Waren:

Läste i er ordlista om Ekströms bok och tänkte bara nämna att jag tror att ordet kupunge kommer från isländskans kuðungur, som är ett generellt namn på havssnäckor. I Bohuslän används de vanligt för strandsnäckor, det vill säga släktet Littorina. Har hört att man använder "store kubongar" för valthornsnäcka.

Ska också passa på att fråga om ett namn i Nordsjön som ni kanske stött på. Von Yhlen nämndes på era sidor. Vi har en massa prover på snäckor som han samlat in från en plats han kallar "Bodybet" eller "Bodypet". Verkar vara från Nordsjön och de enda daterade proverna är från 1867. Har ni hört det? Vet ni vad det är?


Ekström och von Wright


Här är en kommentar från Hans G Hansson:

Ekström verkar ej initialt ha trivts särskilt bra här på västkusten, men tycks ganska snart ha anpassat sig och det märks på vad han skriver, att han försökte sätta sig så djupt in i fiskarebefolkningens språkbruk och deras kunskaper om havet, så hans djupa intresse för naturen gjorde nog att han efterhand alltmera anpassade sig. Anledningen till att han fick kyrkoherdetjänsten i Stenkyrka, var väl säkert att naturmålaren Wilhelm von Wright, som Ekström redan under sin tid på Mörkö samarbetat med, vistades ofta och gärna i Bohuslän och bosatte sig ju 1845 på ön bredvid, Orust. Genom att de bodde ganska nära varandra, så skulle deras olikartade naturhistoriska samarbete kunna fortskrida relativt enkelt. Han började dock komma upp i åren vid denna tid och hade många sysslor och dog ju redan 1858 och två år innan hade von Wright drabbats av sitt slaganfall, som gjorde honom sängliggande resten av livet. (På Tjörn "efterträddes" Ekström ett par decennier senare av en annan naturvetare, den noggranne Axel Vilhelm Ljungman, som under seklets senare decennier under rådande sillperiod utgav den populära Bohusläns Fiskeritidskrift och var en skicklig specialist på ormstjärnor. Hans skärmytslingar med den 22 år äldre, ej fullt lika nogräknade fiskeritjänstemannen Gerhard von Yhlen, den svenska studentmössans fader samt introduktör av snörpvads- och trålfiske i Sverige, var så välkända bland dåtida skärgårdsbor att en engelsman, som bodde i Lysekil och tagit hand om ett par måsungar och såg dessa slåss om en fisk, döpte ungarna till Ljungman och von Yhlen).


Kommentar till kommentaren:

Vilhelm von Wright gifte sig med Maria Margareta Bildt 1845 och de bägge bodde sedan i Morlanda på Orust. Men jag skulle tro att han var en hel del på Orust även före 1845. Enligt hans nyutgivna dagbok var han i Fiskebäckskil redan 1835.

Intressant är att prosten Ekströms son Carl Johan senare gifter sig med Maria Margaretas yngre syster, Agneta Fredrika.

LEL


Brämskäl


Här följer ytterligare en kommentar från Hans G Hansson om brämskäl:

Det har ju visat sig att blåmusselsläktet är mer taxonomiskt komplicerat än man trodde när vi själva var lite yngre. Numera anses ju t.ex. att blåmusslor i Östersjön sannolikt utgör en annan art, nu ofta benämnd Mytilus trossulus även om man ej ännu säkert vet huruvida detta namn säkert svarar mot Östersjö-populationen, ty denna art beskrevs ursprungligen från Nordamerika (Puget Sound) av Gould 1850 och i södra Östersjön och stora delar av Kattegatt tycker man sig se att genomet i blåmusslor tycks motsvara det hos en hybrid-population av M. trossulus opch M. edulis. Blåmusslor från Medelhavet har lite annan form än de från Atlanten och beskrevs av Lamarck som en egen art kallad M. galloprovincialis., vilken även genetiskt skiljer sig något från M. edulis, den atlantiska populationen och numera råder viss osäkerhet huruvida Medelhavspopulatioinen bör betraktas som en god egen art eller en underart till M. edulus, i så fall lämpligen benämnd M. edulis galloprovincialis. Den art som kallats M. pellucidus Pennant, 1777 beskrevs rimligen från Brittiska Öarna och betraktas nu som en synonym till den vanliga M. edulis, som Linné säger att han beskrev från Nordatlanten, men dess insamlingslokal kan ha varit Östersjön, så innan en ny neotyp av arten från den population som vi nu kallar M. edulis utvalts, så kan faktiskt Linnés art misstänkas vara identisk med ett exemplar från Östersjöpopulationen, så släktets taxonomi är ännu ganska osäker, men så gott som alla moderna forskare betraktar ännu Linnés M. edulis som den atlantiska pupulationen av släktet. Namnet M. pellucidus antyder ju att när Thomas Pennant beskrev den, så hade han ganska genomskinliga exemplar av släktet, antingen för att de kanske var små och unga eller om de var någotsånär fullvuxna, så hade de av något skäl tunna skal.

Prosten Carl Ulrik Ekström, 1781-1858, mycket naturvetenskapligt intresserad kyrkoherde i Stenkyrka på Tjörn från 1839 till sin av lungsot påskyndade död, skriver i sin 1845 utkomna bok "Praktisk afhandling öfver lämpligaste sättet att fiska sill, torsk, långa, makrill, hummer och ostron" om västkustfiskares agn "De musslor som allmännast nyttjas äro av 2 slag det så kallade Kubbskälet (Myt. modiolus) och Krabbskälet (Myt. edulis). Den förstnämnda finns endast på djupet, och upphämtas wanligen med ostronulken. Sällan erhålles den bland de sistnämnda, som uppehålla sig närmare stränderna på grundt watten och upptagas med en sorts kratta, kallad Skälrifva. Dessa hafwa företrädet sannolikast derföre att de äro stora, ofta sådana att de kunna skäras i flera bitar , och begagnas till agn på flera krokar. En annan art (kanske ock en unge) af samma slägte, hwilken af fiskarena kallas Brämskäl (Myt. pellucidus) finnes på wissa ställen i största mängd, fästade i wattenytan på bergsklipporna, kring hwilka de formera en krans eller bräm, hwaraf de troligen fått sitt namn. Dessa äro wisserligen lättast att åtkomma, men mycket små, hwarföre de endast tillgripas i nödfall. De oftast större musslor, som här finnas, skulle wisserligen kunna anwändas, men de äro sällsynta och kunna icke erhållas i den mängd som fordras".

Förlitande på den Stockholms-födde ftisiske mycket naturintresserade prostens uppgifter, var brämskäl således beteckningen på de unga blåmusslor som bekläder klippstränder ungefär under sitt första levnadsår, d.v.s. upp till ca 2-3 cm längd, innan de lossrives av abrasion och transporteras till något djupare fästpunkter.


Rödåt, rödåte


Så här står det i Nordisk familjeboks 1800-talsupplaga:

Sillens föda (sillåteln. ganeskaret) utgöres af smärre hafsdjur, bland hvilka de af copepodernas ordning äro de genom sin ymnighet mest betydande. Då sillen har mycket riklig tillgång å föda och frossar (ganar) för starkt i densamma, blir den mindre tjenlig till saltning, för såvidt man ej lyckas befria den från ganeskaret genom att hålla den instängd några dagar inom en not eller vad. Efter färgen å innehållet i sillens tarm skiljer man mellan 1) rödåtel, som utgöres af copepoder, 2) gulåtel, som består af annelidlarver, och 3) svart- eller krutåtel, som utgöres af snäcklarver. Det sistnämnda slaget är skadligast och gör sillen, som förtärt deraf, illaluktande och värdelös. Sill, som har tarmen fyld af ganeskar, säges vara ”åtad” (i Skotland ”gutpoke”).

Och här en kommentar från Hans G Hansson:

Så vitt jag vet är ordet (som i senare stavning betecknats röd-åt) helt enkelt en term för copepod- / hoppkräftsdiet hos fiskar inlånad redan under 1700-talet från den norska benämningen rød-aat, medan motsvarande bohuslänsk benämning ju är gane-skar, ty i västskandinaviskt språkbruk betyder ju gana (besläktat med grekiskans ?a???) att öppna sig, öppna munnen, som fiskar tvingas göra, när de lever av slik diet. Precis som en hummer blir röd när den kokas, så förvandlas eljest ofta hyalina hoppkräftor (ofta rör det sig om arter av släktet Calanus och närbesläktade taxa) till en rödaktig gegga, när de hamnat inuti en något sur fiskmage, därav namnet röd-åt för copepoder som svalts av en fisk, t.ex. en sill eller makrill. Hade slika fiskar i stället satt i sig en massa små pelagiska snäckor av familj Limacinidae, så talade man i stället om svart-åt, ty dessa små planktonsnäckor , som i levande tillstånd är ljusbruna, mörknar betydligt i en fiskmage


Till hemsida