Upproret i Frustuna



I ett brev till Nordstjärneorden skriver prosten Ekström följande:
1811 förordnades jag till v. pastor i Frustuna Socken der i slutet af Maj månad det bekanta upproret utbröt, då Allmogen vägrade att låta inskrifva sina Söner bland det då uppbådade förstärkningsmanskapet. Med egen lifsfara förmådde jag allmogen inom den församling jag förestod att iakttaga lydnad mot sin lagliga öfverhet, oaktadt uti nästgränsande församlingar av samma Härad, icke så få af den förvirrade allmogen döms där till döden och en afrättades.

En av upprorsmännen, en före detta soldat, från den näraliggande Gryts socken dömdes av Högsta Domstolen till döden för uppror och olydnad och avrättades år 1812. Gunnar Bruzewitz ger i sin bok Björnjägare och Fjärilsmålare från 1968 en spännande och förmodligen ganska sann beskrivning av hur detta gick till:
Församlingsborna ville tvinga Ekström att anslå en uppsägelse av tro och lydnad mot konungen och ständerna i kyrkan, men pastorn vägrade, kanske i första hand för att rädda sina församlingsbor från allvarliga repressalier. Det kom till en våldsam uppgörelse i sockenstugan där den rasande bondehopen så när lyckats lyncha prästen, som dock i sista ögonblicket hann rädda sig över i prästgården. Ekström förstod att detta bara var början och inrättade genast herdetjället till ett välbeväpnat fort, beredd på stormning. På matsalsbordet radade han upp allt vad huset förmådde av jaktvapen och ammunition och mitt i natten stormades mycket riktigt prästgården av bönderna som satt sig i sinnet att oskadliggöra den envise församlingsherden. Men när den förste trängde sig in i förstugan under hotfullt orerande om att prästen skulle stå sockenborna till tjänst när de helst önskade, mottogs han av den kraftige Ekström, som utan större ordspillan hyvade karlen på öronen utför trappan. Anfallet kom av sig inför denna oväntade inledning och sedan man gjort ett misslyckat försök att skjuta honom ur ett bakhåll vid en förrättningsresa några dagar senare återgick allt till ordningen igen.

Efter att en tid varit komminister i Bjärbo socken kom Ekström år 1821 till Mörkö som var ett patronellt pastorat under greve Nils Bonde på Hörningsholm. Nils Bonde var född 1774 och dog 1838. Efter en kort militär karriär med löjtnants avsked blev han med tiden först hovmarskalk och sedan överstekammarjunkare med generallöjtnants rang. Greve Bonde var mycket naturvetenskapligt intresserad och det är troligt att Ekström blev anställd mer på naturvetenskapliga än teologiska meriter.

En person som säkert hade haft betydelse för tillsättningen var greven och generallöjtnanten Hampus Mörner som var gift med greve Bondes syster. Hampus Mörner hade varit fadder när Ekströms son Carl döptes 1816. I detta kan man ana ett åtagande utöver fadderskapet. Hampus Mörner var vid denna tid en mycket känd person, inte minst på grund av ett utsvävande liv. Han lär ha kallat sig själv Hampus Husar, dålig hushållare, men satans bra karl. Mörner var ca 20 år äldre än Ekström, född 1763 i Småland och död på Hörningsholm 1824. I Skåne var han länge herostratiskt ryktbar för att brutalt slagit ner ett bondeuppror vid Klågerup 1811 (ett uppror som för övrigt hade samma bakgrund som Ekströms konflikt i Frustuna). Samma år som Ekströms son Carl döptes hade greve Mörner blivit befälhavare för livdrabantkåren och konungens förste adjutant. Att känna två grevar med goda kontakter vid hovet var säkert inte utan betydelse för den blivande prosten Ekström.



Till startsida