Mot bättre tider



Sven Nilsson var en av de professorer som på Kungl. Maj:ts uppdrag försökte lösa problemen med fisket. Han gjorde flera besök i Bohuslän och 1833 gjorde han en rundresa för att träffa fiskarebefolkning i länets olika delar. I juni var han på Klädesholmen och träffade då samtliga fiskare från Kyrkesunds skärgård, Klädesholmen och Rönnäng. Några äldre fiskare, som alla varit med om det stora sillfisket, utsågs som representanter och att svara på kommissionens frågor. Sven Nilsson informerades om att det huvudsakliga fisket nu gällde långa, torsk och hummer. Den stora sillen hade inte visat sig nära kusten sedan 1809 då man i Hakefjorden hade ett begränsat fiske under isen.

Fiskarna hade ingen förklaring till varför sillfisket hade upphört. Man trodde inte att sillgrumset hade någon betydelse eftersom det förvarats i särskilda dammar. Ofta hade man fångat sill alldeles bredvid dessa dammar. Inte heller trodde man att sillen var utfiskad för tillgången, menade man, var lika stor vid slutet av sillfisketiden som förut. Bullret i skärgården tyckte man inte heller var en bra förklaring. Sillen förflyttade sig alltid i täta stim på en rak linje och om den blev skrämd så kom den snart tillbaka till samma ställe. Det var alltså uppenbart att professorerna och fiskarna hade olika uppfattningar om varför sillen försvunnit.

År 1814 hade Göteborgs och Bohusläns Hushållningssällskap hade bildats med avsikt att förbättra villkoren för fiske och jordbruk. Landshövdingen var sällskapets ordförande och de första medlemmarna var huvudsakligen prästerskap, högre tjänstemän, stora jordägare och borgare från städerna. Till en början finansierades hushållningssällskapets verksamhet både med statliga och privata medel. Med tiden kom de huvudsakliga intäkterna att komma från brännvinsmedlen, d.v.s. de skattemedel som staten tog in efter att husbehovsbränningen förbjudits.



Karta över Sibräcka efter laga skiftet 1832. Prästgården ligger centralt och den gamla kyrkan längst upp. Landskapet domineras av häll- och kalmarker. Källa: Lantmäteriets historiska kartor.

Under den stora sillperioden hade även jordbruket hamnat på undantag och man konstaterade att folket var vinningslystet, vant vid lyx men ovant vid jordbruksarbete. När sillen tog slut var därför inte jordbruksproduktionen tillräckligt stor för att även räcka till fiskarebefolkningens behov. Detta blev särskilt påtagligt under det svåra svältåret 1830.

Under tidigt 1800-tal bedrevs ett ensidigt sädesbruk med mestadels korn havre och bönor och ålderdomliga jordbruksredskap. Vallväxter odlades i begränsad utsträckning och detta ledde till stora problem för boskapen under vintern. Hushållningssällskapets huvudsakliga målsättning var att undervisa, upplysa och premiera goda insatser. Man köpte bra utsäde från andra länder och delade ut detta eller lät befolkningen köpa det till självkostnadspris. Man hade också tävlingar om bästa förslag för alternativa sysslor till jordbruk och fiske. Tångbränning och tång till gödsel, skinnberedning, moss- och lavskrapning till färgberedning, salttillverkning, slöjd och vävning är exempel på verksamheter där hushållningssällskapet bidrog med kunskap och redskap. Det kan tyckas att insamling av mossa var en marginell verksamhet men bara under ett av de svåra 1830-talsåren exporterades 23000 lispund (nästan 200 ton) mossa till England för tillverkning av röd orseille-färg. Man kan också fundera över vad denna mosstäkt haft för betydelse för Bohusläns kala klippor.

Vallodling med klöver introducerades och gjorde att boskapen klarade vintern på ett helt annat sätt än tidigare. Bönderna hade varit motsträvig mot förändringar och ett av sällskapets ombud noterade att man inte hade någon tanke på att höja mjölkkornas avkastning. Hellre än att föda fem kor väl, svältfödde man tio. Bidrag lämnades för avskjutning av de stora rovdjuren som ställde till mycket skada. Främst gällde detta varg men även en hel del björnar blev skjutna i gränstrakterna mot Dalsland.

Ända sedan Hushållningssällskapets grundande hade man försökt göra något åt bristen på skog längs den bohuslänska kusten, en skogsbrist som trankokerierna hade varit starkt bidragande till. Efter många misslyckade försök att få bönderna att intressera sig för skogsodling började man i stället att köpa in skoglös mark. Ett av de största projekten var Svartedalens nuvarande naturreservat där skog började planteras år 1877.

Hushållningssällskapets medlemmar ställde samman upplysningsskrifter som delades ut till befolkningen och en skrift om åkerbruket på Tjörn hade prosten Ekström som författare. Här konstaterade han att hackan var tjörnbons älsklingsredskap. Belöningar för lantmannaföretag och odlingsflit kunde antingen vara en graverad silverpokal eller reda pengar. Prosten Ekström framhöll att det vore mer praktiskt att utdela goda plogar. Detta godtogs och prosten fick själv en plog som han kunde ge bort som premie eller låta gå i lån i sin bygd.

Prosten Ekströms verksamhet inom Hushållningssällskapet blev mycket uppskattad och 1848 fick han sällskapets medalj för att han oaktadt sin framskridna ålder utmärkt sig som ett af Sällskapets mest nitiska Ombud. Under den relativt korta tid han var på Tjörn fick han uppleva avsevärda förbättringar för jordbrukarna medan problemen var mer svårlösta för fiskarna.

Hushållningssällskapets verksamhet hade sannolikt stor betydelse för Bohusläns utveckling under första hälften av 1800-talet. Brännvinsmedlen gjorde att man på 1850-talet kunde utvidga verksamheten och bland annat anställa fiskeritjänstemän. Som första tillsyningsman för Göteborg och Bohusläns fiskerier förordnades intendenten på Göteborgs Naturhistoriska museum, August Malm.

August Malm var zoolog, född i Lund 1821 och död i Göteborg 1882. 1848 blev han intendent vid Göteborgs naturhistoriska museum. 1881 erhöll han professors titel. Malm är idag kanske mest känd för vad man kallar den Malmska valen, ett femtio fot långt exemplar av blåval som dödades hösten 1865 söder om Göteborg. Malm såg till att preparera denna val som nu finns i Göteborgs museum. Under en period hade valens insida fungerat som kafé.

Först framåt 1800-talets mitt började kustbefolkningen få det mer drägligt och det finns många orsaker till detta. Den viktigaste förklaringen var förmodligen den förbättring av Sveriges ekonomi som blev alltmer märkbar från denna tid. Befolkningen hade ökat som en följd av minskad dödlighet och Esias Tegnér ville förklara detta med Freden, vaccinet och potäterna. Lantvärnssjukan i samband med krigen 1808-1809 var sista gången som civilbefolkningen i Bohuslän i större omfattning drabbades av krigets följder. Smittkoppor hade under 1700-talet varit en av de allvarligaste barnsjukdomarna och år 1804 kom den första vaccinationsföreskriften i Sverige. Den ålade kyrkoherdarna att utse ympare för sina församlingar. I flyttbetyg skulle man särskilt ange om de flyttande var vaccinerade eller immuna efter genomgången infektion. En lag om obligatorisk smittkoppsvaccinering av barn under 2 år röstades igenom år 1816. Trots en del problem med vaccinet blev framgången med smittkoppsvaccinationen så stor att man redan vid 1800-talets mitt började fundera över om denna sjukdom var på väg att bli utrotad.

De upprepade koleraepidemierna gjorde myndigheterna medvetna om vikten av sanitära reformer med rent vatten och bättre avloppshantering. Sankmarkerna började dikas ut. Skiftet genomfördes, växelbruk och bättre plogar kom till allmän användning. Jordbruket förbättrades och under 1800-talets första hälft ökades framför allt potatisproduktionen kraftigt. Det skedde alltså en snabb förändring från prosten Ekströms första intryck av Tjörn:
Potatisen är till det mesta vatten och hur skall det kunna vara annorlunda här där de uslaste åkerbrukare i Sverige finnes.

År 1831 hade befolkningen fått ökade möjligheter att tjäna pengar på fraktskutor genom att förbudet mot bondefrakt upphävdes. Dessförinnan hade en del frakt bedrivits på Danmark, England och Vänern. Detta var myndigheterna säkert medvetna om men såg mellan fingrarna på grund av skärgårdsbefolkningens stora problem. Det upphävda förbudet innebar också att fick man lov att använda större och mer lönsamma båtar.

År 1842 kom folkskola för alla vilket förstås förbättrade läskunnigheten. Fyra år senare, år 1846, antogs den viktiga lagen om näringsfrihet som gjorde att lokalbefolkningen fick ökade möjligheter till förtjänster från andra verksamheter än fiske, frakt och jordbruk. Magasinet på Härön är ett exempel på vad den ekonomiska liberaliseringen medförde. Det var nu möjligt att starta handelshus utanför städerna. Staten bidrog med pengar till anskaffning av bättre båtar för storsjöfisket, så kallade premiebåtar. För att få detta stöd ställdes krav på insaltning av fångsten till sjöss. Ofta förmedlades stödet till fiskarna via hushållningssällskapet. Alla dessa reformer medförde en expansion för hela Sverige och förstås även för Bohuslän. Klädesholmen och Käringön var två fiskelägen som tidigt, med framgång, lyckades ta sig ur den svåra krisen.

Från 1800-talets mitt kommer allt så allt fler tecken på att nya tider är på gång och det gäller inte bara fisket. Badorter som Gustafsberg och Marstrand lockar allt fler besökare och i 1851 års provinsialläkarrapport skriver Dr Kellberg på Orust:
Märkligt är, at en stor del af äldre menniskor, som antingen bo på öar uti hafvet, eller tätt utmed hafsstranden här på Oroust, aldrig haft vatten på sin kropp, långt mindre badat i Saltsjön, och de tycka derföre, at de menniskor, som resa långa vägar, med uppoffring af penningar och tid för at bada i saltsjön, begå den största dårskap.

Fiskarna hade länge varit tveksamma till insaltning av den färska fisken. Myndigheterna hade gjort upprepade försök att påverka i denna fråga och menade att det skulle medföra bättre kvalitet på fångsten. Fiskarna ansåg att deras båtar i allmänhet var för små för att insaltning skulle vara möjlig till sjöss. Ekström hävdade att man med ett bättre omhändertagande skulle få bättre pris. Fiskarna svarade med att insaltning ledde till att fisken minskade i vikt och att därmed priset blev sämre. Det gick alltså trögt med införandet av de nya metoderna.

August Malm, som ju blivit både fiskeritillsyningsman och intendent på Naturhistoriska Museet i Göteborg, fick 1856 i uppdrag att närmare utreda hur det gick med insaltningen av fisk. I ett avsnitt av hans dagbok summerar han sitt möte med Prosten Ekström i Stenkyrka som kunde meddela:
att Storsjöfiskare anmält det de önskade få anlägga ett salteri på norska kusten, midt emot Jäderen,
att Nicklas Christensson i Bö, Klöfvedals Sn (Kyrkösund) slagtar och saltar ombord. Har praemie-båt.
att på Klädesholmen har välmåga inträdt sedan de fingo storsjöbåtar med åtföjande premier.
att brännvin finns ej, ej heller på Klädesholmen.


Av Malms anteckningar förstår man att Ekström efter hand fått en ökad förståelse för fiskarbefolkningens invändningar mot insaltning till sjöss. Samtidigt kunde han ge exempel på att förändringar var på gång. Prosten Ekström var fortsatt upprörd över att salteriidkarna gav fiskarna dåligt betalt och därmed hindrade en nödvändig utveckling. Även om han i sina brev kritiserat fiskarebefolkningen hade han ändå försökt stötta dem på olika sätt. Malm skriver i sin dagbok att genom Ekströms bemödande hafva 270 sillgarn requirerats för Tjörn!

Ett överraskande problem med insaltningen var att många kunder inte ville köpa den saltade fisken, man föredrog i stället den gamla halvskämda kabeljon. Doktor Gammelin på Orust hade en kommentar till detta:
En skärgårdsbo utgår på storfiske och blir ute 14 dagar eller till och med 3 veckor, och den fisk som fås kastas, sedan den blifvit så pass sprättad, att lefvern kan uttagas, handlöst i båten och får ligga sådan till hemkomsten. Då delas den och hvar och en skyndar, att kasta sin lott i sjön för att dels rena, dels bleka den. Sedan detta är gjordt upptages den, torkas saltas och packas. I allmänhet har man den föreställning att ju hvitare kabeljon är i köttet dess bättre, denna föreställning är falsk, emedan ju hvitare den är i köttet dess mera utvattnad är den.

I länsstyrelsens ämbetsberättelse från 1855-60 konstaterades att en sjättedel av länets befolkning nu försörjde sig på fiske. Fångstvärdet för storfisket var ca 354000 riksdaler, sillfisket 56000 riksdaler, hummertäkt 47000 riksdaler och ostronfiske 13000 riksdaler. I dagens penningvärde motsvarar dessa fångstvärden ca 25-30 miljoner kronor.

Under 1850-talet skedde ett allmänt uppsving i storsjö- och makrillfiske och man prövade i ökande utsträckning nya fiskeplatser, ofta utanför Norges västkust, i första hand Jädern. Det goda fiske som där förekom gjorde att fiskarna fick ett ökat intresse för att investera i större båtar som gav dem möjlighet att ligga ute under längre tider. Med de mindre båtar som man tidigare använt sig av ville man inte gärna gå längre ut än Lindesnes och eftersom de med jämna mellanrum måste segla hem för att få fångsten omhändertagen blev antalet effektiva fiskedagar få. I och med att man låg ute längre tider ökade också intresset för insaltning till sjöss, något som blev allt vanligare efter att man infört torrsaltning i stället för laksaltning (en närmare förklaring till dessa insaltningsmetoder finns i prosten Ekströms bok).

Under 20 år steg värdet på fångsterna 3-faldigt. Storsjöfisket var det som bidrog mest till de första årens uppgång. Nya fiskebankar upptäcktes och från 1877 följer nästa sillperiod som på nytt kom att domineras av landvadsfiske. Denna sillperiod blev på många sätt till större nytta för Bohuslän än vad som varit fallet under den stora sillperioden. Det visade sig också att doktor Gammelins farhågor om lättsinne och sedesfördärv var överdrivna. Det är förstås omöjligt att svara på i vilken utsträckning prosten Ekström och hans bok bidrog till utvecklingen. Helt utan inflytande var han säkert inte.



Till startsida