Från svält och infektioner mot bättre tider


1700-talet
1808-1809
Efter 1809
Hälsoläget vid 1900-talets början


Naturahushållning innebar att stora delar av den svenska befolkningen länge levde ur hand i mun. Det årliga skördeutfallet avgjorde om man skulle behöva svälta eller inte. Svält medförde ofta en ökad infektionskänslighet och det gjorde att allvarliga infektioner lättare fick en stor spridning. Det blev inte vanligt med stödåtgärder i form av sockenmagasin förrän långt in på 1800-talet. Nedanstående bild visar hur dödligheten i Sverige har varierat från 1730- talet till år 1900. Man ser tre tydliga toppar, den första kom på tidigt 1740-tal då landet hade missväxt och masssvält samtidigt som man var i krig med Ryssland. Nästa svältperiod kom i början av 1770-talet då mer än 5% av befolkningen dog ett enstaka år, ofta av rödsot/dysenteri. Toppen 1809 brukar associeras med lantvärnssjukan som spreds i samband med 1808-1809 års krig. Lantvärnssjukan var ett sammanfattande begrepp för olika smittsamma sjukdomar som dysenteri, tyfus och malaria.

Dödlighet Sverige 1736-1900


Före tabellverkets sammanställningar saknas en mer exakt befolkningsstatistik men man kan ändå få en bra uppfattning om förändringar genom att studera den mantalsskrivna befolkningen. Enstaka församlingar hade kyrkobokföring redan en bra bit in på 1600-talet. Nedanstående exempel visar hur dödligheten varierade i Orsa från 1672 till 1745. Här är det under 1600-talet betydligt större variationer i dödlighet än vad som sedan förekom under 1700-talet.



Det är troligt att svält och infektion var stora problem i hela Sverige 1650-51, 1676-78, 1691-92, 1698, 1710 och 1719. Kring 1650 sjönk antalet mantalsskrivna med cirka 1/3 i bland annat Östergötlands län och det är till och med möjligt att Sveriges befolkning på slutet av 1650-talet var mindre än vad den var 300 år tidigare, före digerdödens ankomst. Nedgången från 1710 berodde huvudsakligen på landets sista pestepidemi.

Eli Heckscher har i sin bok 'Svenskt arbete och liv' gjort en sammanställning av både förändringar i befolkning och det totala skördeutfallet från och med mitten av 1700-talet. Några år med dålig skörd sticker ut, i synnerhet 1771-72.Från 1800-talets mitt börjar landets totala skörd bli mer stabil. Bilden nedan har en 10-gradig skala där siffran 5 motsvarar en medelmåttig skörd.



Självfallet döljer sig stora lokala variationer i dessa siffror (kyla, torka, störtregn mm). Ett exempel på detta är skördeutfallet i Västmanlands län som fortsätter att ha stora variationer ända in på 1900-talet (skalan är samma som för hela Sverige). De sista stora missväxt- och nödåren kom i slutet av 1860-talet. Eftersom det var stora lokala variationer märks detta bara i statistiken för Västmanland men inte för Sverige i sin helhet.



År 1816 var på norra halvklotet det kallaste året under hela 1800-talet. I många länder talade man om sommaren som aldrig kom. Och orsaken till detta var att vulkanen Tambora i Indonesien hade det största vulkanutbrott som världen drabbats av på många tusen år. Askan från utbrottet spreds över hela norra halvklotet och skymde solen. Både i hela Sverige och i Västmanland ser man en nedgång i skördarna från 1816-1818.

Mer detaljer om skördeutfallet under slutet av 1800-talet kan man hitta på Statistiska Centralbyråns hemsida, Bidrag till Sveriges officiella statistik (BISOS). Nedanstående tabell beskriver det svenska skördeutfallet 1899-1900 och är hämtad ur medicinalstyrelsens årsberättelse år 1900. Dessa två år, som så många andra gånger, var skördeproblemen störst i Västerbotten och Norrbotten.



1700-talet



Följande två bilder visar jämförelse mellan Tjörn och Sverige dels under 1740-talet och dels under början av 1770-talet. På 1740-talet innan stora sillperioden drabbades Tjörn väl så hårt som övriga Sverige. Den sista figuren inkluderar alla Tjörnsocknar medan Stenkyrka med annexförsamlingar saknas i den första.

Dödlighet Tjörn och Sverige 1738-1751 Dödlighet Tjörn och Sverige 1769-1775


Följande tabell visar en mer detaljerad jämförelse för år 1773. Dödligheten på Tjörn jämförs med dödligheten både i Göteborg och Bohus län och några av de närmast liggande övriga länen. Den högsta dödligheten ser man i Värmland och Närke som ligger i det område som var svårast drabbat tillsammans med bl. a. Kopparbergs län.

Dödliget Tjörn och omgivande län 1773


Ett annat sätt att analysera mortaliteten 1773 är att se på hur stor andel av de döda som haft dysenteri/rödsot. I följande figur betyder svart att mellan 30 och 45% av dödsfallen år 1773 var orsakade av dysenteri. För de vita länen var denna andel mindre än 10%. Förhållandevis få av dödsfallen i Bohuslän berodde alltså på dysenteri och detta kan tyda på att Bohuslän inte var så hårt svältdrabbat som en del andra län.

Dödlighet dysenteri 1773. Källa Helene Castenbrandt.



Epidemier under 1700-talet var inte bara ett svenskt problem. 1742 och 1772 var dödligheten i Norge 6,9 respektive 4,8% och vid nästa topp 1809 3,5%. Smitta spreds förstås över gränserna och dåligt skördeutfall kunde drabba hela Skandinavien samtidigt. 1742 var Norge värre drabbat och de andra två toppåren var problemen större i Sverige.


1808-1809



hade den bohuslänska befolkningen en högre dödlighet än övriga landet. Att den stora sillperioden tvärt upphörde 1808 bidrog säkert till detta. Svält har alltid underlättat en epidemisk spridning av infektioner. Smittan kom nu från norra Bohuslän som följd av krig vid norska gränsen.

Provinsialläkare Fredrik Marin i Uddevalla skriver i sin provinsialläkarrapport från 1831:
Yppad allmän sjuklighet bland allmogen kan sällan till dess upkomst orsaker utredas; detta tror jag mig hafva deraf anledning anföra; emedan Bohus Län under min första tjenstgöringstid derstädes ända till år 1808 var snart sagt exempellöst emot andra Län befriadt från allmänt gängse invärtes sjukdomar och farsoter, och detta så märkvärdigt, att knappast i mannaminne frossor, särdeles i Norra delen någonsin var sedd, men sedan Frosse- Nerw- och Rödfeber samt Rodsoten under 1808 och 1809 gjorde mycken ödeläggelse uti den då i Länet sammandragne Wästra Arméen, hafva de nyssnämnde sjukdomarna här och där årligen varit afhörde.

Västra armén som Fredrik Marin skriver om hade till uppgift att försvara norska gränsen i samband med kriget mot Danmark 1808-1809. Trupperna var förlagda från Svinesund och upp längs norska gränsen mot Dalsland och Värmland. Och som det så ofta har varit i svenska krig dog fler soldater i lägren än på slagfältet. Kriget var för Bohuslän-Dalslands del mycket begränsat med ett litet sjöslag utanför Strömstad och ett par mindre skärmytslingar på norska sidan av gränsen. Det stora problemet var att infektionssjukdomar i lägren spreds till lokalbefolkningen och detta kallades för lantvärnssjuka. I norra Bohuslän ökade dödligheten med många hundra procent från 1807 till 1808. I Nordisk familjebok Uggleupplagan, kan man läsa följande om lantvärnet:
I Sverige inrättades, sedan 1808 års krig med Ryssland utbrutit, ett landtvärn, hvari enligt ett med 14 mars s.å. utgifvet påbud alla män mellan 20 och 25 års ålder, hvilka icke tillhörde krigsmakten, skulle låta inskrifva sig. Af detta landtvärn uttogos sedermera 30,000 man (landtvärnsmän) och ordnades i 51 bataljoner, länsvis förenade i brigader. Klent försedda med befäl, illa beklädda och utrustade samt olämpligt använda, kunde dessa trupper föga uträtta, och deras manskap omkom till stor del genom vanvård och tyfus (den s.k. "landtvärnssjukan"), hvarefter inrättningen upphäfdes för att efterföljas af förstärkningsmanskap och beväring.

I en avhandling från 1944, Lantvärnet 1808-1809, gör Gunnar Samuelsson en grundlig genomgång av källorna från den tiden och ger en mindre negativ bild av händelserna. Han ifrågasätter t. ex. att bristen på kläder skulle vara orsaken till lantvärnssjukan. Infektionsjukdomarna hade börjat sprida sig i norra Bohuslän redan tidigare år och orsaken till detta var förmodligen att reguljär trupp hade kommit hem med smitta från ett fälttåg i Pommern. I Bohuslän utom Göteborg utskrevs ca 1200 unga män till lantvärnet, några placerades på Karlstens fästning men de flesta av dessa hamnade i skärgårdsflottan. Västra armén förstärktes huvudsakligen av lantvärnsmän från övriga närliggande län. Lantvärnssjukan spreds nu snabbt, först dominerade rödsoten och sedan tyfusen. Dödligheten var stor inte bara bland soldaterna: Minst 20 av Västra arméns läkare och snabbutbildade medicine studerande dog under detta krig. Missnöjet steg och i mars 1809 startades det uppror som ledde till att kung Gustav IV Adolf avsattes. En av konsekvenserna av detta var att lantvärnet upplöstes och att soldaterna succesivt sändes hem. En dryg tredjedel av de bohuslänska lantvärnsmännen var då sjuka, döda eller saknade. Lantvärnssjukan drabbade förstås inte bara lantvärnsmännen och civilbefolkningen. Den reguljära armén hade väl så höga sjukdoms- och dödstal men lantvärnssystemet, som hade kungens stöd, fick skulden av de som skrev historien.

Lasaretten i Uddevalla och Strömstad spelade viktiga roller som fältsjukhus. I Strömstad under provinsialläkare Fredrik Marin ansvar behandlades 1025 sjuka varav 332 avled. I Uddevalla hade lasarettet problem som följd av den stora stadsbranden 1806 och många sjuka fick vårdas i privata hem. Detta bidrog säkert till smittspridningen från lantvärnsmän till civilbefolkning. I Uddevalla var provinsialläkare Johan Adolph Levén ansvarig för sjukvården men dog själv i fältfeber tidigt 1809.

I nedanstående bild jämförs dödligheten 1800 till 1815 i hela Sverige, Tjörn, norra Bohuslän (Strömstad, Skee, Lur och Naverstad) och några socknar i Västmanland/Uppland (Enåker, Huddunge, Norberg och Västerfärnebo). 1808 är mortaliteten mycket hög i norra Bohuslän och året efter drabbas Tjörn. I Sverige som helhet ser man en förhöjd dödlighet både 1808 och 1809 något som ses tydligare på första bilden på denna sida.

Dödlighet Tjörn, Norra Bohuslän och Sverige 1800-1815




Efter 1809



Första halvan av 1800-talet var för Bohuslän bekymmersamma år. Sillfisket hade, i stort sett, upphört och jordbruket var dåligt utvecklat (mer om sillfisket finns under rubriken Klövedal). Det finns många vittnesmål om fattigdom och svält under denna tid. Prosten Ekström som kom till Tjörn på slutet av 1830-talet konstaterade att Potatisen är till det mesta vatten och hur skall det kunna vara annorlunda här där de uslaste åkerbrukare i Sverige finnes.

Statistiska centralbyrån har i sin historiska statistik uppgifter om skördeutfallet länsvis från och med 1802. Dessa siffror har i nedanstående tabell bearbetats så att den visar hur många hg/invånare och dag som producerats i Bohuslän jämfört med hela Sverige. En tydlig uppgång i potatisproduktion sker under 1800-talets första hälft från mindre än 1 hg/invånare och dag till ca 1/2 kg. Detta hade säkert en mycket stor betydelse för det allmänna näringsläget och därmed också hälsoläget. Veteproduktionen började stiga först under 1900-talet som följd av den förädlingsverksamhet som påbörjades i slutet av 1800-talet. Fodersäd är mestadels havre och korn och användes både till djur och människor.

Produktion av potatis och säd, hg per inv och dag, Bohuslän och Sverige 1802-1932.


Följande bild gör en jämförelse mellan de tre socknarna Klövedal, Klädesholmen och Rönnäng med en stor del av befolkningen som försörjde sig på fiske och Valla och Stenkyrka där jordbruket dominerade. Genomgående drabbades kustbefolkningen hårdare vid svält och sjukdom som när sillen var slut 1809 och koleran kom 1834. Missväxt kan ha bidragit till toppen 1831 och detta år angavs hunger som dödsorsak i många fall. 1853 och 1866 kom koleran tillbaka men även skarlakansfeber bidrog till den höga dödligheten dessa år.



Under andra halvan av 1800-talet förbättras hälsoläget avsevärt. Skiftet var genomfört, järnplogen hade börjat användas, jordbruket hade blivit effektivare. Fisket började moderniseras med garn och större båtar. Sillen återkommer ännu en gång. Det förbättrade näringsläget bidrog till allt mindre problem med dysenteri och tyfus. Malarian var på tillbakagång som följd av utdikningar. Under detta århundrade stiger medellivslängden snabbt från som lägst 35 år till drygt 60 år. Nu var det dags för 1900-talet.


Hälsoläget vid 1900-talets början





I Medicinalstyrelsens underdåniga berättelser får man inblick i allehanda aspekter på samhällets utveckling, dvs inte bara förekomsten av sjukdomar.

I gamla Göteborg och Bohuslän fanns vattenledningar i Göteborg, Kungälv, Lysekil och Uddevalla. Anslutningen till fastigheter varierade år 1910 från 100% i Göteborg till 30% i Uddevalla. Göteborg fick renhållningsverk 1885 och fram till 1910 tillkom Smögen och Bohus-Malmön. Avloppsledningar fanns enbart i de större städerna och mynnade i åar och hav.

År 1900 arbetade 1339 minderåriga i fabriks- och hantverksarbete bara i Göteborg. Denna grupp barn bör enligt en lag från 1881 ha varit 12-14 år. Den maximala arbetstiden var för denna åldersgrupp 6 tim per dag. Barnarbete var alltså fortfarande tillåtet men anmälningspliktigt.

I Stockholm ympades 35 kalvar för tillverkning av det smittkoppsvaccin som sedan distribuerades ut över landet.

25% av de värnpliktiga födda 1879 frikallades vid mönstringen. De vanligaste skälen till detta var sjukdomar i skelett och leder, cirkulationsorgan och ögon. De som frikallats hade inte rösträtt i allmänna val. Denna begränsning togs bort 1923.

Ca 25000 personer behandlades på hälsobrunnar och kuranstalter. Detta var lika många som antalet sjukhusvårdade i Stockholm och Göteborg. I hela landet var Ronneby, Söderköping och Mösseberg de mest populära kurorterna. På västkusten hade Varberg och Lysekil störst med ca 1000 kurgäster vardera. De vanligaste kurorsakerna var kronisk reumatism samt blodbrist och blekhet.

Kring sekelskiftet började man se effekterna av kirurgins framsteg. Från 1900 till 1910 steg antalet blindtarmsoperationer (eller som det också kallades, perityfilit) från 500 till 5000.

År 1900 hade knappt 200 självmord kommit till medicinalstyrelsens kännodom. Cirka hälften av dessa beroddde på en oönskad graviditet.

Dödsfall i de klassiska infektionssjukdomarna som smittkoppor, rödsot, kolera och tyfus blev allt mindre vanliga under slutet av 1800-talet. I deras ställe kom scharlakansfeber och difteri att få allt större betydelse som synes av nedanstående bild. I denna bild finns inte dödsfallen i tuberkulos med eftersom statistiken för denna sjukdom var osäker långt in på 1900-talet. Det är ändå troligt att antalet dödsfall i TBC var minst lika många som summan av de övriga infektionssjukdomarna.




Källor: Data till sammanställningarna är hämtade från Statistiska centralbyråns historiska statistik, Bidrag till Sveriges officiella statistik (BISOS), Demografiska databasen (tabellverket), kyrkböcker och Gunnar Samuelsson: Lantvärnet 1808-09, Uppsala 1944.

November 2011 LEL

Till hemsida