Provinsialläkare Bohuslän



1759-1834

Samuel Nauclér
Doktor Samuel Nauclér (1724-1770) var Göteborg och Bohus Läns första Provincial-Medicus, stationerad i Uddevalla, 1759-1767. Dessförrinnan hade länets provinsialläkargöromål skötts av Stads-Physicus i Göteborg. Samuel Nauclér var prästson från Delsbo och hade studerat i Uppsala under handledning av Carl von Linné och Nils Rosén von Rosenstein. Han var en av många ättlingar i den bland släktforskare så välkända Bureätten och därför lade han gärna till släktnamnet Bure när han skrev sitt namn: Samuel Nauclér Bure.

I studierna ingick att försvara en avhandling som brukade vara skriven av någon av hans lärare, i detta fallet Carl von Linné. Avhandlingen handlade om återuppbyggandet av vad vi i dag kallar Linnéträdgården. Den är känd för att här presenterades för första gången Celsiustermometern på det sätt som den ser ut nu, dvs med fryspunkt vid noll grader och kokpunkt vid hundra grader, i stället för tvärtom.

Samuel Nauclér


Efter att ha avslutat sina Uppsalastudier med en medicine doktorsexamen med inriktning på farmaci for Nauclér på den traditionella bildningsresan till bland annat Göttingen, Strasbourg och Paris. Efter hemkomsten tillträdde han 1750 tjänsten som provinsialmedicus på Gotland. Därifrån publicerade han : Berättelse om en Man, som efter utseendet var till döds frusen, men blef till lifs hulpen. (Kungliga Vetenskapsakademins Handlingar 1756.) Socialstyrelsens skrift om hypotermi från 2003 sammanfattar denna fallbeskrivning.

I korthet beskrivs hur en man i 60-årsåldern den 23 mars 1756 spolades upp av stormen på en klippa vid Gotlands kust. Han antogs vara död och bars in i en stuga. Fötterna var förfrusna, tårna var svarta. Hans ben och armar, mage, bröst och ansikte var iskalla. Lederna var styva, ögonen var vidöppna och reagerade inte på beröring. Ingen andning kunde märkas och inga hjärtslag kunde höras. Någon liten värme kunde dock kännas över hjärtats område, varför Naucler bestämde sig för att försöka "återställa blodets förlorade omlopp och livaktiga rörelse". Med omväxlande varma och kalla dukar, frottering och "Törningens balsam" kunde Nauclér till sist, efter fem och en halv timmes arbete känna mannens puls. Efter ytterligare en timme kunde Naucler med en silversked skilja "käftarna från varandra". Han värmde nu litet vin och tillsatte 20 droppar av medikamentet "Gratia Probatum" och hällde det i mannen. Så snart mannen fått det i munnen vrålade han som en oxe och man trodde att han gav upp andan, men tvärtom svalde han efter lite motstånd både vinet och dropparna. Därefter beskrivs hur mannen blev allt mera vaken och mot aftonen dagen därpå, efter att ha ätit "havresoppa" och haft en "god öppning", förnöjd reste hem.

Denna fallbeskrivning kom till under en tid när man börjat inse att döden var ett relativt begrepp. Man förde diskussioner om hur vanligt det kunde vara med skendöd. Man visste ju att nedkylda eller drunknade människor kunde återkomma till livet. Nauclérs lärare i Uppsala hade bägge erfarenhet av skendöd, Rosén hade dödförklarats i samband med pesten 1710 och Linné hade sånär drunknat vid 12 års ålder. Detta var rimligen något som Nauclér väl kände till.

Innan Nauclér kom till Uddevalla hade det i många år funnits fältskärer/kirurger som skötte de utvärtes kirurgiska problemen. Till sin hjälp fick han en provinsialläkarassistent. Något kurhus eller lasarett finns inte. Däremot planerade man för att bygga ett hospital och detta stod klart ett år efter att Nauclér lämnat staden. Den nya provinsialläkartjänsten finansierades av stad och län gemensamt och Nauclérs lön kom att bli 400 riksdaler silvermynt per år.

Nauclér var som så många andra av den tidens läkare övertygad om brunnsdrickningens välsignelser, något som man i dag skulle vilja kalla verklighetsflykt. Under sin tid i Uddevalla skrev han en artikel i Götheborgs Weckoblad: Tankar öfwer helsobrunnen vid Carlsporten i Götheborg. Denna surbrunn fick kritik för att den innehöll för litet järn. Han ville i stället rekommendera Baggetofta surbrunn (senare omdöpt till Gustafsberg) eller den nyupptäckta Nauclérs källa strax utanför Uddevalla. Artikeln avslutades med litet information om möjligheter till hyra av bostad och ett meddelande om att säsongen för brunnsdrickning började 1 juli.

Uddevalla var vid denna tid en starkt expanderande stad och år 1760 har antalet invånare uppskattats till 2560. Tillväxten berodde på flera faktorer, dels den stora tillgången på sill och dels Uddevallas funktion som exporthamn för järn och trä. Figuren nedan visar antal dödsfall per år i Uddevalla under Nauclérs tjänstgöringstid. Som i andra trångbodda och ohygienska städer var dödligheten stor och år 1763 dog ca var tionde stadsbo. I en sådan situation kan befolkningen bara öka genom inflyttning. De lätt igenkännbara barnsjukdomarna mässling, smittkoppor och kikhosta visade sig med jämna mellanrum. Övriga, oftast inte preciserade, febersjukdomar ökade kraftigt under och efter smittkoppsutbrottet. Under denna period var antalet döda av ålderdom (över 60 år) eller av sjukdomar under spädbarnsperioden (under 1 år utöver mässling, smittkoppor och kikhosta) relativt konstant. I gruppen med andra sjukdomar var de vanligaste diagnoserna håll och sting, lungsot, slag och tvinsot.


Det vore intressant att veta något om Nauclérs tankar kring de överväldigande behov av åtgärder som fanns både i Uddevalla stad och i det övriga Bohuslän. År 1749 hade Tabellverket påbörjat sin insamling av befolkningsdata. De höga dödstalen hade blivit en överraskning för myndigheterna. Collegium Medicum ansåg år 1752 att de flesta infektionsjukdomar skulle kunna botas om befolkningen bara ville lita på läkarnas råd. Nauclér borde, ställd inför verkligheten, ha tvivlat på om och hur detta skulle vara möjligt.

Johan Jacob Lejonmarck
Doktor Johan Jacob Lejonmarck föddes i Stockholm 1729 och studerade från 10 års ålder elementarvetenskaper och medicin i Uppsala. 1767 förordnades han som vikarierande provinsialläkare i Uddevalla. 1769 fick han fullmakt som Kunglig Livmedicus. 1771 blev han medicine doktor i Lund och samma år blev han utnämnd till ordinarie provinsialläkare för Göteborg och Bohus län. Denna tjänst lämnade han 1782 för att sedan vara verksam i Filipstad, Göteborg och Varberg där han avled 1818. Bland hans tryckta uppsatser kan nämnas Undersökning och anstäldte prof på den nyligen uppfunna Mineral-Källan vid Strömstad. Stockholms Dagligt Allehanda 1780. Källan ligger vid Bojarkilen norr om staden, hade upptäckts av en lokal handelsman och sedan fått namnet Lejonkällan. Källans mineralinnehåll hade analyserat av professor Torbern Bergman i Uppsala som intygade att detta var en surbrunn av bästa slaget. Bland de första att prova den nya hälsokällan var en bonde från Skee socken som i fyra år varit krumpen och lam i händer och fötter så att han endast kunde krypa på knäna. Efter brunnskuren försvann det mesta av sjukdomen och han kunde åter gå vart han ville. Surbrunnens goda rykte spreds och antalet brunnsgäster steg stadigt. Efter några år byggdes också ett varmbadhus och därmed hade man lagt grunden för Strömstads framgång som badort.

Doktor Lejonmarck var känd för mycken gudfruktighet och det är troligt att han sökte sig till Uddevalla för att det där fanns en herrnhutisk brödraförsmling. Han var också en skicklig flöjtist och deltog gärna i musicerade gärna både i Uddevalla och Göteborg.

År 1782 bytte Lejonmarck tjänst med Doktor Nils Skragge som då var provisialläkare i Filipstad men som tidigare hade varit K. Hof-Medicus i Stockholm. Drottning Lovisa Ulrika hade där givit honom en årlig lön på 300 Daler silvermynt för att sköta och vårda de fattiga sjuka. Under Skragges tid i Uddevalla hade de veneriska sjukdomarna blivit ett stort problem. Den stora tillgången på sill lockade till sig allehande löst folk och man bestämde nu att man måste bygga ett kurhus för de smittade. Han var känd för goda kunskaper och för ett eldigt men nog satiriskt snille.

Skragge dog 1787 och efterträddes av Doktor Johan Adolph Levén som även han hade varit Kunglig Hof-Medicus. Under Levéns tid fick Bohuslän ett lasarett med placering i Uddevalla. Efter att den stora branden i Uddevalla 1806 flyttades både kurhus och lasarett för en period till Strömstad. Doktor Levén dog av fältfeber i samband med 1808-1809 års krig mot Danmark-Norge. Han var då ansvarig för arméns tillfälliga sjukhus i Uddevalla.

Fredrik Marin
Doktor Fredrik Marin föddes i Halland 1772 och började 1782 studera i Lund tillsammans med sin informator. 1790 tog han Filosofiska Examen och var samma år underläkare på Kungliga Örlogs-Flottan. 1791 och 92 tjänstgjorde han på Serafimerlasarettet i Stockholm. 1795 i Lund klarade han av både Medicinska Förhören och Gradual-disputation och samma år blev han förordnad som Norra Bohusläns första provinsialläkare med placering i Strömstad. 1797 undergick han Medicinsk Promotion i Lund. I Strömstad förordnades han både som Kurhus och Lasarettsläkare och hade under krigsåren 1808-09 hand om Arméns Sjukhus. 1809 fick han transport-fullmakt till motsvarande tjänst i Uddevalla där han stannade till sin död. I Uddevalla kallades han även till Stads-Physicus, blev förordnad att vara intendent vid Gustafsbergs Brunns- och Badinrättning och slutligen uppdrogs det åt honom att ansvara för inseendet över Bohus Läns Kurhus i Valla. Bland hans tryckta uppsatser märks Anmärkningar över Hafsbadens bruk och verkningar; införda uti Svenska Läkare Sällskapets Årsberättelse för år 1814. Hans läkargärning måste ha varit mycket uppskattad, 1824 blev han riddare av Vasoorden och 1826 fick han professors namn, heder och värdighet. Fredrik Marin var mycket aktiv under koleraåret 1834 och fick göra många tjänsteresor inom distriktet. Han dog i oktober 1834 när epidemin klingat av och det har hävdats att även han dog av kolera (som kollegan i Strömstad och stadsläkaren i Uddevalla gjorde) men enligt kyrkböckerna var dödsorsaken lungsot.

I Strömstad efterträddes Fredrik Marin först av Doktor Jean Gustaf Hentzell och från 1813 till 1834 av Chirurgie Magister Simon Landeberg som var den ende av de första provinsialläkarna med huvudsakligen kirurgisk utbildning. Simon Landeberg dog i kolera 21 augusti 1834 i samband med en ämbetsresa till Brastads socken.


Simon Landeberg


Källor:
Sveriges Läkarehistoria ifrån Konung Gustaf I:s till nuvarande tid. Johan Fredrik Sacklén 1823.
Dödböcker Strömstad och Uddevalla
Uddevalla stads historia. Sten Kristiansson 1953.
En bok om Strömstad. Birger Strandell 1972.



Till biografier

Till hemsida