Kolera


Första dödsfallet i Sverige
Spridning i Bohuslän
Behandling av kolera
Kolera i Sverige
Kolerabakterien


Vibrio cholerae Kolera eller cholera asiatica är en sjukdom som länge funnits i nuvarande Indien och Bangladesh. Den orsakas av den komma-liknande bakterien Vibrio cholerae och den huvudsakliga spridningen sker via förorenat vatten. Kolera är en allvarlig tarmsjukdom som leder till mycket stora diarreer och svår uttorkning och åtminstone förr i tiden ett stort antal dödsfall. Det krävs en stor smittdos för att sjukdom ska uppstå. Vid epidemier finns det därför normalt många symtomfria bärare. Undernärda människor och personer med låg halt av saltsyra i magsäcken smittas lättare. Bakterierna utsöndras med avföringen, och smittspridning sker via vatten som förorenats med avloppsvatten. Smittspridning har också förekommit från dåligt kokta skaldjur och fisk.

Inkubationstiden är vanligtvis 2-3 dygn men kan variera från några timmar till 5 dygn. Symtomen börjar med akuta mag- och tarmsymtom med riklig, vattnig avföring (kan uppgå till mer än 20 liter på ett dygn), vanligtvis dock inte kräkningar. Sedan följer snabb uttorkning som kan följas av cirkulationskollaps. Fall med mindre uttalad diarré är vanliga, speciellt hos barn, men kan förekomma även hos äldre. Allvarliga, obehandlade fall kan avlida redan inom några timmar. Vid epidemier kan dödsfallen uppgå till 50% om behandling inte ges. Behandlingen består i första hand av att kompensera för den vätska och de salter patienten förlorar och vid en adekvat behandling är numera antalet dödsfall mindre än 1%.

Kolera är en tropisk sjukdom som spreds över världen i sex pandemier under 1800-talet. Till Sverige kom sjukdomen första gången sommaren 1834 och under 1800-talet kom koleran sammanlagt 11 gånger i allmänhet i rötmånadstid. Den fick en snabb spridning och kunde i i samband med de första epidemierna orsaka en dödlighet på 10 till 20 % av befolkningen i tättbebyggda samhällen. Kolera drabbade alla åldersgrupper, sjukdomsförloppet var ofta mycket snabbt och det var vanligt med dödsfall inom 24 timmar. Det här var en helt ny situation för den tidens människor. Man var van vid en hög barnadödlighet men till skillnad från de flesta andra infektionssjukdomar som kom och gick med regelbundna intervall var det nu de vuxna som drabbades hårdast. Läkarkåren kunde inte hjälpa till, man hade ingen aning om varken sjukdomens orsak eller hur man skulle förhindra och behandla den.

En tänkbar förklaring till att koleran kom med sådan kraft 1834 är att sommaren detta år var ovanligt varm. Medeltemperaturen i Göteborg i augusti var 20,5 gr vilket var den näst högsta temperaturen under hela 1800-talet. Från Jönköping som drabbades hårt rapporterades i en provinsialläkarrapport att även Vättern denna sommar var ovanligt varm.

Kolerabegreppet har använts även tidigare än 1834 och man menade då sjukdomar som orsakade diarreer och kräkningar. Efter att den asiatiska choleran kommit till Sverige talade man om cholera asiatica eller cholera morbus jämfört med cholera nostra som var en beteckning på en mer traditionell diarresjukdom. Cholerin var en lättare form av kolera.

År 1816-17 började koleran sprida sig från sitt endemiska område kring Gangesdeltat i nuvarande Indien och Bangladesh. Varför detta skedde kan man bara spekulera över. En förändring av kolerabakteriens förmåga att sprida smitta och sjukdom är den troligaste förklaringen men växande befolkning och ökande kommunikationer kan också ha bidragit.

Kolera kan i princip bara överföras från människa till människa och därför kan spridningen inte ske fortare än vad människan kan förflytta sig. Via den tidens färdvägar nådde koleran Europa 1830 och till Sverige kom den första gången 1834. I Sverige fortsatte spridningen via vattenvägar, både längs kusterna och in i landet.

Dödstalen baseras på rapporter från präster och provinsialläkare. Enligt tabellverkets och statistiska centralbyråns sammmanställningar beräknas antalet döda ha varit ca 37500 personer under de elva koleraåren mellan 1834 och 1873. Städerna var hårdast drabbade med ca 2/3 (25000) av dödsfallen trots bara ca en tiondel av befolkningen (mer om detta längre ner).

För att förhindra spridning till Sverige byggde man upp karantänsanläggningar där Känsö i Göteborgs skärgård till en början var den viktigaste. Problemet var att man då inte visste att en frisk person kunde vara bacillbärare och på så sätt sprida smittan vidare när karantänsperioden upphörde.

I en Almanack från 1855 beskrivs sjukdomsbilden på följande sätt:
Utbildad kolera igenkännes av ymniga och täta kräkningar och avföringar av en tunn, nästan färglös eller risvattenlik vätska, osläcklig törst, stor kraftlöshet, brånad i maggropen med svår ängslan och oro, kramp i armar och ben, en egen heshet i rösten, kall tunga och andedräkt, svag puls, iskyla först i händer och fötter, sedan i den övriga kroppen, blåaktig hudfärg, avstannad urinavgång, infallet ansikte osv.


Första dödsfallet i Sverige



Det första dödsfallet i kolera i Sverige inträffade i Göteborg den 26 juli 1834. Smittan hade uppenbarligen kommit in via Göteborgs hamn. Här följer ett klassiskt citat ur obduktionsprotokollet:

Protokoll öfver medico-legala besigtningarna af afledne Sjömannen And. Ryberg 52 år gammal och hans hustru Anna Persdotter 55 år.
På tillfrågan lemnades om dem följande uplysningar. Förleden lördag d. 26 Juli kl. 5 på morgonen gick mannen fullkomligt välmående hemifrån, efter att hafva förtärt caffe och 2ne supar. Sysselsatt vid sitt arbete, påkom emellan kl. 7 och 8 upkast och diarrhé jemte kramp i benen. Han blef genast kraftlös och hembars till sin boning kl. 9; magplågorna upphörde men han blev snart oredig och afled kl. ½ 4 e.m.
Hustrun hade varit åt staden på morgonen utan att hafva förtärt något; hade framsatt mat, för att äta, då folk kom, hembärande mannen. Hon blef vid åsyn häraf förfärad och afsvimmade, samt kräktes så fort hon drack något; öppningar hade hon icke. Kräkningarne upphörde på e.m. Hon var vid full sans intill sin död söndag morgon kl. 5.


I efterhand verkar det vara uppenbart att mannen dog av kolera medan hustruns dödsorsak är mer oklar. För hustruns typ av sjukdom använde man ofta begreppet cholera sicca (torr cholera).


Spridning i Bohuslän



Farsoten spred sig snabbt både i Göteborg och längs vattenvägar upp längs bohuskusten och längs Göta älv. Sommaren 1834 hade varit ovanligt varm och detta bidrog säkert till den snabba spridningen. Bilden nedan visar hur spridningen skedde från det första dödsfallet i Göteborg 26/7 till det första på Tjörn ca 10 dagar senare.

Dödsfall i kolera Tjörn 1834


På Tjörn drabbades Klädesholmarna särskilt hårt. Efter en tidigare epidemi i Norge 1831-1832 hade man gjort vissa förberedelser för att förhindra koleraspridning lokalt. Man fick sitta i karantän i eget eller andras hus. Dessutom isolerade Tjörnborna befolkningen på Klädesholmarna. Invånarna fick inte besöka Tjörn eftersom man då misstänkte att de kunde sprida smitta. Man försåg ön med mat och likkistor, större folksamlingar förbjöds och fyra personer höll vakt dygnet runt. Provinsialläkare Fredric Marin i Uddevalla var på plats 13/8 och ordinerade 100 kräkpulver, 100 laxerpulver, fläderblom, kamfer och sex satser Hjärnes testamente. Bilden nedan visar hur stor dödligheten blev i Tjörns olika församlingar.

Dödlighet i Kolera Tjörn 1834


Ser man på hur det var i hela Göteborgs och Bohus län år 1834 var den totala dödligheten fördubblad vid en jämförelse med övriga Sverige (ca 5,1 och 2,5 %). Detta innebär rimligen att hälften av detta års dödsfall berodde på koleran. Detta stämmer inte alltid överens med vad man kan se i kyrkböckerna, i många fall är det för få koleradiagnoser och i en del andra fall anges alla dödsfall under den mest intensiva perioden som orsakade av kolera. De värst drabbade områdena var precis som på Tjörn de små tätbefolkade fiskelägena som Bohus-Malmön, Fiskebäckskil, Gullholmen, Grundsund och Mollösund där helårsdödligheten kunde nå upp till ca 20% av befolkningen. De flesta antalet dödsfall var i Göteborgsregionen där mer än 10% av befolkningen dog i församlingar som Domkyrko, Karl-Johan, Nya varvet, Lundby och Fässberg (statistiken för Göteborg är osäker eftersom det är oklart hur många personer som faktiskt var skrivna i staden). Situation var helt annorlunda i församlingarna i nordöstra Bohuslän som var i stort sett opåverkade av koleran. Dåliga sanitära förhållanden bidrog förstås till den höga dödligheten, både i skärgården och i städerna.


Behandling av kolera



Prosten Ekström på Tjörn var en av den tidens präster som även sysslade med sjukvård. Han hade lämnat efter sig ett par anteckningsböcker med ordinationer för olika sjukdomstillstånd. Här tog kolerarecepten stor plats. Först omnämns Thielemanns droppar som bestod av pepparmynta, opium, kräkrot, valeriana och saffran utblandat i etanol. Dessa droppar hade blivit populära eftersom de hade en god förmåga att stoppa upp diarréer genom sitt innehåll av opium. De kallades därför även för diarrédroppar. Thielemanns komposition fick en bred användning i Sverige under 1850-talet och trots opieinnehållet kunde befolkningen handla den på apotek utan recept. Andra ordinationer innehöll allehanda droger i olika kombinationer: Bävergällstinktur med valerianatinktur, Tinctura Calumbae från roten av en afrikansk slingerväxt, Extr. Cascarilla som gjordes på barken av ett västindiskt krotonträd, galläpplen med gentiana, gummi arabicum, hjorthornssprit med bärnstenssyra blandat med kamfer, Tinctura opii, pepparmynta och Cajeputiolja samt slutligen absinttinktur.

Ekströms recept visar ju en stor variation/desperation i sökandet efter ett verksamt medel mot koleran. Det kan tyckas att det är ett blint sökande efter terapi men vid närmare undersökning verkar det inte vara så. Man prövade helt enkelt de mediciner som man tidigare använt vid diarrésjukdomar eller olika typer av andra tarmbesvär. Efter att några fallbeskrivningar om cajeputioljans förtjänster vid kolera, ansågs denna olja under en period vara förstahandsmedlet mot kolera. Det visade sig dock att detta var fel. Samma sak gällde för Tinctura Calumbae och Extr. Cascarilla. I dag sägs det att cascarillabarkens viktigaste användningsområde är som smaksättare i Campari. Om detta är sant eller inte är svårt att veta eftersom dryckens komposition numera är hemlig.


Kolera i Sverige



Följande tabell är en sammanfattning av den svenska dödligheten i kolera under epidemierna 1834, 1850, 1853, 1854, 1855, 1856, 1857, 1858, 1859, 1866 och 1873. Län med stora städer och/eller vattenförbindelser drabbades mest. Siffrorna är huvudsakligen baserade på en sammanställning av Ernst Almqvist 1866, Thatsächlisches und Kritisches zur Ausbreitungsweise der Cholera. Dessa resultat skiljer sig något från en del andra sammanställningar men det är rimligt att anta att mellan 35 och 40 tusen personer dog i kolera från 1834 till 1873.



Man blev alltså tidigt medveten om att choleran i första hand drabbade trångbodda och fattiga områden. Miasmabegreppet (mer om miasma finns att läsa om i avsnittet Gamla teorier och ny kunskap) var levande och man trodde att genom att förbättra de sanitära förhållandet så skulle de onda dunsterna och därmed risken för smitta minska. Kring år 1850 visade den engelske läkaren John Snow att kolera spriddes med förorenat vatten. Det tog lång tid för Snows teorier att bli allmänt accepterade, något som nog främst berodde på att de miasmatiska teorierna dominerade tänkandet. En känd miasmatiker var Florence Nightingale som samarbetade med Snow under den stora koleraepidemin 1854 (detta var innan hon åkte till Krimkriget och blev världsberömd som sjukvårdsorganisatör.


Kolerabakterien



När koleran först kom till Sverige och Europa hade den medicinska vetenskapen ingen som helst uppfattning om vad den orsakades av. Det var först år 1883 efter de stora koleraepidemiernas upphört i Sverige som den tyske bakteriologen Robert Koch fick äran av att ha identifierat den kommaliknande kolerabacillen (i själva verket hade den italienske anatomen Filippo Pacini beskrivit bacillen redan 30 år tidigare utan att få något större gensvar för sina fynd). Koch var vid denna tid mycket berömd efter att året innan upptäckt den bacill som orsakade tuberkulos. År 1883 var en ny koleraepidemi på väg mot Europa och Koch sändes därför till Egypten för att se om även koleran var orsakad av ett smittämne. Året efter var Koch i Indien och kunde där visa att kolerabacillen levde i tarmarna och att sjukdomen spreds med förorenat vatten. Även detta blev ifrågasatt av en del övertygade miasmatiker. En av dessa drack kolerasmittat vatten och eftersom han inte blev sjuk ansåg han att detta bevisade att koleran inte berodde på ett smittämne. Det var först efter en stor koleraepidemi i Hamburg 1892 som vetenskapen blev ense om att kolera spreds med vattenburen smitta. Hamburg tog då fortfarande sitt dricksvatten direkt från Elbe och drabbades hårt av koleran. Grannstaden Altona hade reningsverk och där såg man bara enstaka fall.

Kolerabacill enligt Filippo Pacini 1854


Oavsett osäkerheten om kolerans smittspridning blev man i Sverige alltmer medveten om nödvändigheten av att förbättra de sociala förhållandena. Myndigheter och läkare började arbeta för sanitära reformer med speciell inriktning på trångboddhet, renlighet och rent vatten. Detta blev till nytta inte bara för olika smittsamma tarmsjukdomar utan med tiden även för tuberkulosen. Man kan alltså tacka koleran för den kanske viktigaste hälsoinsatsen under hela 1800-talet som i sin tur kan förklara en stor del av den minskade dödligheten både för barn och gamla under sista hälften av detta århundrade.

Nov 2015, LEL

Till hemsida