Sjukdomar i Klövedal förr i tiden



Sillperioder
Drunkning
Pest
Smittkoppor
Kolera
Mässling
Kikhosta
Strypsjuka, halssjuka, difteri
Barnadödlighet
Medellivslängd
Sanitära reformer

Klövedal är en liten kustförsamling på nordvästra Tjörn. Under 1700- och 1800-talen var befolkningen huvudsakligen sysselsatt med jordbruk och fiske. Sillen, som kom och gick, hade särskilt stor betydelse för befolkningstillväxt, hälsa och ekonomi.

I Klövedals församling finns kyrkobokföringen bevarad med endast korta avbrott från år 1688 och ger oftast en god inblick i det lokala sjukdomspanoramat fram till nutid. Genomgången är huvudsakligen baserad på de excelfiler som sammanställts av Tjörns släktforskare. Här följer en bitvis uppdaterad sammanfattning av ett föredrag om sjukdomar i Klövedal förr i tiden.

Från mitten av 1700-talet började kyrkan föra register över dödsorsaker. Som hjälp för detta hade man särskilda listor i den befolkningsstatistik som man varje år skickade in till Tabellverket (föregångare till Statistiska centralbyrån) som på den tiden hade ansvar för folkbokföringen. I Klövedals församling började dödsorsakerna införas i kyrkoböckerna på ett mer regelmässigt sätt från och med 1779. En sammanställning av alla dödsfall mellan 1749 och 1773 finns att öppna i ett separat fönster. Denna är dock inte baserad på kyrkoböckerna utan i stället prästerskapets årliga rapport.

Det finns förstås uppenbara olikheter mellan äldre och modern medicinsk terminologi och ibland är det mycket svårt att finna moderna motsvarigheter till de dödsorsaker som uppges i mortalitetsformulären. I det första dödsorsaksformuläret finner man infektionssjukdomar som kåppor, mässling, fläckfeber, pästen, rödsot, gulsot och kikhosta och detta är diagnoser som man väl känner igen även i dag. Andra diagnoser är mer oklara. Koppor kunde på 1700-talet vara både smittkoppor och vattkoppor. Fråssa kunde vara detsamma som malaria. Håll och styng kan översättas med lunginflammation eller lungsäcksinflammation och hetsigt/hetsig sjukdom eller brännsjukdom är förmodligen detsamma som svår febersjukdom. Lungtuberkulos var en vanlig sjukdom under hela perioden och kan dölja sig bland många diagnoser utöver lungsot, till exempel bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka och även håll och styng.

Rapporterna till tabellverket lade grunden till den svenska befolkningsstatistiken. Följande bild visar hur Klövedals befolkning utvecklats genom åren. Man ser tydligt att det blev en kraftig tillväxt under den stora sillperioden men också vilken betydelse Tjörnbron fick.

Antal innevånare i Klövedal 1700-2000


Tabellverkets statistik gav också information om yrken (endast för männen) och sociala förhållanden. Nedanstående bild visar hur männen fördelades år 1805. De flesta yrkesverksamma fanns inom jordbruket. Lite drygt 10% av männen var vad man i dag skulle kalla pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa.

Män i Klövedal 1805



Sillperioder



Vissa tider har sillen gått till i mängder långt utöver det normala. Dessa så kallade sillperioder har, grovt räknat, inträffat en gång per sekel. Sillen kom på hösten för att leka och gjorde så i ett visst område under ett antal år för att sedan dra vidare till andra platser. Under andra hälften av 1500-talet gick sillen till i stora mängder längs Bohuskusten. När sillen försvann omkring 1589, flyttade också många människor vilket ledde till att många mindre fiskelägen blev öde. Nästa större sillperiod varade från 1753 till vintern 1808-1809 och brukar kallas den stora sillperioden eftersom tillgången var så riklig och långvarig. Kusten kom att sjuda av liv och rörelse än en gång. Det var inte bara utsocknes som deltog i arbetet; även torpare, bönder och daglönare från kustsocknarna fick en möjlighet att tjäna pengar. På hösten krävde åkerbruket mindre insatser, vilket gjorde det möjligt för många att säsongsarbeta. Lönerna var höga och antalet säsongsarbetare i Bohuslän har uppskattats till 15.000 personer per år vilket var lika mycket som Tjörns och Orusts sammanlagda folkmängd vid den tiden.


Lantmäterikarta för sillsalteri-trankokeri på Kålhuvudet-Vällingeskär i Kyrkesund.
Gränserna för grumsedammen där man slängde sillavfallet syns tydligt.

Den expansion som sillen medförde var förstås inte alldeleles oproblematisk. Nils Svensson före detta smittskyddsläkare i Skövde har uppmärksamhet vad en kollega till honom, Lars Brandelius provinsialläkare i Skaraborg, skrev om sillfisket 1791:
Den veneriska smittan blir det som värkar till eländets fullkomnande och Folkhopens mästa fördärf och olyckligtvis är detta onda mycket allmänt i vissa Socknar. Plante-skolan för detta fröet är intet så mycket at tilskrifva Krigs-folket och kringstrykande pack på Landsbygden, som man trodt, utan fast mer Sill-fisket. Endast från denne Province utvandrar till Bohusläns Skärgård 2 till 3000 menniskor; Qvinfolk och Karlar, då fisket begynner. Dette är intet det ordenteligaste sällskap och bästa folket, det består til större delen av inhyses, gärningsmän och lösdrifvare; desse äro under sin bortovarelse utan Styresmän, utan ordning och lefva, så till sägandes, endast af Brännevin och Sill och medföra många af dem Venerisk smitta till hemorten, likaså Sillkörare. 18 til 20,000 Tunnor Sill fraktas årligen af Skaraborgs Läns invånare från Städerne Göteborg och Uddevalla til norra Orterna och Bergslagen. Det folket som syslosätter sig härmed, bli ofta smittade på sina resor, föra med sig smittan hem, fortplanta den både på Hustrur och husfolk, hvarpå jag haft många exempel; man finner äfven att de Socknar som måst syslosätta sig med denna handtering äro mäst angripne af sjukdomen, de andra mindre.

När den stora sillperioden tog slut 1808 ledde detta till dramatiska konsekvenser. En viktig inkomst- och näringskälla var borta. Från 1807 till 1809 fyrdubblades antalet döda och de vanligaste dödsorsakerna var feber, rödsot, hetsig feber, gallfeber, nervfeber och lungsot. 1809 dog omkring tio procent av de mantalsskrivna och fiskarbefolkningen var klart överrepresenterad i antalet dödsfall. Det är troligt att en svältkatastrof drabbat kustbefolkningen och att tyfus, tyfoidfeber, hepatit och tuberkulos då var vanligt förekommande. En jämförelse mellan rikets mortalitet och Klövedals mortalitet visar tydligt att problemen 1808-1809 drabbade kusten hårdare än övriga landet.

Döda Klövedal och Sverige 1735-1850

1808-1809 var Sverige, samtidigt med Finska kriget, i krig med Danmark vid norska gränsen. Som ett komplement till de reguljära trupperna utskrevs unga män mellan 18 och 25 år till det sk lantvärnet. Allehanda svåra infektionssjukdomar drabbade både fältlägren i norra Bohuslän och skärgårdsflottan, något som kallades för lantvärnssjukan. Spridningen av dessa infektioner, framför allt när lantvärnet återvände hem, bidrog säkert till den höga dödligheten även i Klövedal men man kan anta att situationen förvärrades av brist på föda. Rödsoten visade sig på västra Tjörn hösten 1808 och tyfus (nervfeber, fläckfeber) kom att dominera dödsfallen våren och försommaren 1809. (Mer om lantvärnssjukan finns under avsnittet Svält och infektioner.)

Nöden fortsatte att vara stor och dödligheten förblev hög fram till 1840-talet då den sakta började sjunka. En tänkbar förklaring till detta var ett effektivare jordbruk med riktig järnplog, växelbruk och att potatis alltmer började ersätta säd som den viktigaste näringskällan. Potatisen gav mer utbyte per odlad yta och hade även andra näringsmässiga fördelar genom att täcka en stor del av C-vitaminbehovet. När nästa sillperiod kom blev alltså sill och potatis den nya basfödan och så har det fortsatt in i vår tid.


Drunkning



Nästa bild illustrerar antal drunkningsolyckor per 10-årsperiod. Kyrkböckerna är förmodligen relativt tillförlitlig för denna dödsorsak eftersom den finns med även innan alla diagnoser började skrivas in. Jämfört med dödlighet i olika infektionssjukdomar så är antalet drunkningar få, mestadels mindre än en om året. Ofta var det hela båtlag (Halsbäck 1743, Härön 1806, Björholmen 1816, Sumpen 1836 och Grönskären 1878) som drabbades och mest känt idag är de lotsar från Grönskären som omkom 1878 (mer information om detta finns på Tjörns släktforskares hemsida). Den ökning i antal drunkningar som man ser under slutet av 1800-talet beror i stor utsträckning på att befolkningen inte längre sysslade enbart med kustfiske.

Antal drunkningar per tioårsperiod, Klövedal 1710-1920


Pest



Den sista stora pestepidemin i Sverige grasserade mellan 1710 och 1712. En viktig bakgrund var en omfattande missväxt åren innan. Under denna tid angavs inga dödsorsaker i kyrkböckerna men år 1710 ser man en trefaldig ökning av dödligheten i Klövedals församling jämfört med tidigare och senare år. Det är frestande att tro att detta berodde på pesten men enligt källorna hade Bohuslän varit helt förskonade från denna epidemi.


Smittkoppor



Diagnosen koppor och senare smittkoppor förekommer relativt tidigt i kyrkböckerna och det var förstås en sjukdom som var lätt att känna igen. Smittkoppor återkom med jämna mellanrum fram till början av 1800-talet och var då genomgående en barnsjukdom. Under hösten och vintern 1795 dog omkring sju procent av barnen upp till femton år i denna sjukdom. Smittkoppsvaccineringen introducerades i Sverige år 1801 och medförde snabbt en drastisk sänkning av dödligheten i smittkoppor. En lag om obligatorisk smittkoppsvaccinering av barn under två år röstades igenom år 1816. I allmänhet var det församlingens klockare som var vaccinatör. Framgången blev så stor att man redan vid 1800-talets mitt började fundera över om smittkopporna var på väg att bli utrotade. Man hade också problem med motivationen för att hålla igång koppningslinjer. På den tiden togs nytt vaccin från ny-ympade.

Enligt ett protokoll från från en sockenstämma på Tjörn riktades det år 1840 klagomål mot klockaren för att flera barn hade haft mycken värk och ovanliga plågor några dagar efter ympningen, församlingen hade då varit fri från dödsfall i smittkoppor i 20 år. Men det visade sig snabbt att smittkopporna inte var borta utan de kom snart tillbaka med ny kraft. Det sista utbrottet i Klövedals församling kom år 1870 och drabbade enbart spädbarn och vuxna över 30 års ålder.


Kolera



Det första dödsfallet i kolera i Sverige inträffade i Göteborg den 26 juli 1834. När koleran exploderade i Göteborg åkte många av de Klövedalsbor som varit i Göteborg hem fortast möjligt. Väl hemma fick de sitta i karantän i eget eller andras hus. Det första dödsfallet i Klövedal inträffade 18 dagar efter det första fallet i Göteborg. Inom knappt två månader hade 41 personer avlidit. Koleran återkom sedan i mindre epidemier med omkring tio års mellanrum fram till 1860-talet. Till skillnad från de flesta andra infektionssjukdomar som kom och gick med regelbundna intervall var det nu de vuxna som drabbades hårdast. Detta måste ha varit ett helt nytt sjukdomspanorama för dåtidens befolkning.

En annan skillnad var att den mer trångbodda kustbefolkningen i Klövedal hade en högre dödlighet, omkring tio procent, än bondebefolkningen. Att kolerabakterien trivs i saltvatten och att smittan utöver förorenat dricksvatten kan spridas via skaldjur bidrog säkert till denna skillnad mellan olika befolkningsgrupper.


Mässling



Denna sjukdom återkom med jämna mellanrum och drabbade i stort sett enbart barn under tio års ålder. Efter ett längre uppehåll mellan epidemierna kunde även tonåringar drabbas. Detta tyder på att rapporteringen av denna sjukdom är relativt korrekt. Under tre månader vintern 1819-1820 dog 25 barn i mässling. Eftersom det då hade gått omkring fem år sedan föregående dödsfall/epidemi var majoriteten av de döda barnen fem år eller yngre. Dödligheten i denna åldersgrupp var närmare 15 procent.


Kikhosta



Kikhosta fanns med redan i 1749 års tabellverksformulär och denna diagnos började användas relativt tidigt. Även denna sjukdom drabbade enbart barn, men i yngre åldrar än vad som gällde för mässling. Hälften av dödsfallen i kikhosta sågs hos barn under ett års ålder. Den högsta dödligheten observerades år 1837 då minst tio procent av barnen under tre år dog av denna sjukdom.


Strypsjuka, halssjuka, difteri



Dessa tre diagnoser var tillsammans med scharlakansfeber vanliga från 1800-talets mitt. I något fall använde man också diagnosen strupsjuka. Genomgående var det barn under 10 år som drabbades. Exakt vilken sjukdom det i varje fall gällde går förstås inte att i efterhand ta reda på. Både halssjuka och strypsjuka kan ha varit difteri men det kan ha funnits andra sjukdomar som kunde ge en liknande bild, t ex struplocksinflammation/epiglottit.


Barnadödlighet



Barnadödligheten var som framgår av nedanstående figur mycket stor och vissa år dog över 20% av antalet barn under fem år. Topparna under 1700-talet beror för det mesta på smittkoppor, under början av 1800-talet beror de oftast på mässling och den sista toppen i slutet av 1800-talet orsakades av skarlakansfeber. Dödligheten för de vuxna låg på en betydligt lägre nivå. De tre mest påtagliga topparna för de vuxna kan man se under en svältperiod i början av 1740-talet, när sillen tog slut 1808-1809 och när koleran kom för första gången 1834.

Årlig dödliget barn under 5 år, Klövedal 1695-1920


Spädbarnsdödlighet är att bra mått på ett samhälles framsteg och sociala standard. I Klövedal var den omkring 15 procent från slutet av 1700-talet till 1830-talet för att därefter snabbt sjunka till 5-6 procent kring år 1900. I hela Sverige var spädbarnsdödligheten 21 procent år 1800, 10 procent år 1900 och mindre än 0,5 procent år 2000. Som jämförelse kan nämnas att spädbarnsdödligheten i Afghanistan och Sydafrika uppskattades till omkring 15 respektive 6 procent år 2000. Följande bild visar en jämförelse mellan spädbarnsdödlighet i Sverige och Klövedal (spädbarnsdödlighet inkluderar dödsfall hos barn under 1 år). Genomgående ser det bättre ut i Klövedal än i övriga Sverige där den höga spädbarnsdödligheten i de tättbefolkade städerna drar upp siffrorna.

Spädbarnsdödliget Klövedal och Sverige, 1700-1920


Nästa bild visar hur många barn som överlevde den känsliga perioden upp till fem år. Andelen överlevande till år 1800 motsvarar situationen som den var i Sierra Leone under pågående inbördskrig år 2000. Dödligheten i början av 1900-talet motsvarar den nuvarande situationen i Sydafrika.

Femårsöverlevnad för barn födda i Klövedal 1700-1920



Medellivslängd



Genom att beräkna ålder i medeltal vid dödsfall får man en bra uppfattning om medelivslängd. Nu för tiden talar vi om förväntad livslängd och den är nu över 80 år. Medelåldern vid dödsfall var mellan 30 och 40 år ända fram till slutet av 1800-talet för att därefter snabbt stiga till närmare 60 år 1920. Den snabba stegringen berodde mest på den sjunkande barnadödligheten. Intressant är att om man på 17- och 1800-talet lyckades överleva alla barnsjukdomar och bli 20 år så kunde man sedan räkna med att bli mellan 55 och 60 år gammal.

Medelålder vid dödsfall Klövedal 1690-1920



Sanitära reformer



När koleran kom på 1830-talet hade man ingen kunskap om dess smittspridning. Det var först många år senare som man förstod att sjukdomen orsakedes av en bakterie. Oavsett okunskapen om smittspridning av kolera, tyfus och dysenteri blev man i Sverige och övriga Europa alltmer medveten om nödvändigheten av att förbättra de sociala förhållandena. Myndigheter och läkare började arbeta för sanitära reformer med speciell inriktning på trångboddhet, renlighet och rent vatten. Sumpmarker dikades ut och stallen separerades från boningshusen. En bieffekt av dessa åtgärder var att malarian från och med 1860-talet snabbt försvann. Den sista större malariaepidemin kom i maj 1832 då sex Klövedalsbor dog av frossa.

Det finns idag många länder i världen som har samma spädbarnsdödlighet som Sverige hade under 1800-talet. Med förhållandevis små insatser är det fullt möjligt att göra stora insatser för barnen i dessa länder. Denna genomgång bekräftar än en gång att mat, rent vatten och vaccinationsprogram är i dessa länder precis som det var i Sverige på 1800-talet den bästa grunden för att förbättra befolkningens hälsa.

På www.gapminder.org finns mycket pedagogisk information om relation mellan ekonomi och hälsa. Nedanstående bild visar sambandet mellan barnadödlighet och inkomst. Klicka på bilden för en större version. På 200 år har Sverige gått från en plats längst ner till vänster till en plats längst upp till höger.



LEL feb 2011

Till hemsida