Frossa, malaria

Frossa, frossfeber eller malaria har varit känd i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. De områden där den varit vanligast förekommande var i Kristianstadtrakten, längs ostkusten från Blekinge till Gästrikland, runt Mälaren, Hjälmaren och Vänern (men inte Vättern) samt vid Göta Älvs utlopp i Göteborg. En gemensam nämnare för dessa områden var sankmarker och vassruggar där myggor trivdes. De vanligaste formerna av frossa var varannan- och var tredjedagsfeber. Detta innebar att frossan visade sig med ca 48 eller 72 timmars intervall. Sjukdomsbilden var därmed lätt att känna igen med sina regelbundet återkommande attacker med hög feber och svettningar och däremellan symptomfrihet. Efter en genomgången infektion var självläkning inte ovanligt. Dessutom fanns det sedan länge ett effektivt läkemedel i form av kinin. Sett till hela landet var dödligheten relativt liten med mestadels under 1000 döda per år. Antalet sjuka var betydligt större. År 1877 publicerade Docent Gustaf Bergman från Uppsala en grundlig genomgång av frossans historia och bifogad bild är hämtad från hans sammanställning och visar, med blåsvart markering, var frossan var vanligast förekommande. I skriften finns detaljerade beskrivningar om frossans förekomst i olika landsdelar. Han räknar också upp ett stort antal synonymer för denna sjuka: frösesjuka, skälvan, kallesjuka, koldesot, kolla, skälvesot, koldefeber, frossfeber, växelfeber, omväxlande feber, vardagsfeber, varannandagsfeber, älta, rogfubb, rågfeber, Augustifeber, intermittent feber och febris intermittens