ENGELSKA SJUKAN




Rakit eller engelska sjukan har varit känd i Sverige från 1700-talet. Denna sjukdom beskrevs först av de engelske läkarna Francis Glisson och Daniel Whistler, var för sig, omkring 1650. I brist på inhemskt namn kom den i Sverige att kallas engelska sjukan. Det fanns även flera folkliga benämningar som riset, skävern eller skärvan. På en del ställan kallades den också för ältan som på andra ställen kunde betyda malaria. Det är oklart hur gamla dessa namn är. Sjukdomen hade förstås funnits tidigare men verkar ha blivit vanligare från 1600-talet. Vad detta kan ha berott på är oklart men inflyttning i städer och ändring av barnens diet har diskuterats.

Engelska sjukan beror på brist på vitamin D. Detta vitamin kan man få i sig via kosten, främst från fet fisk, och via huden där ett förstadium till vitaminet bildas sommartid med hjälp av solens strålar. Brist på D-vitamin medför att det växande skelettet inte förkalkas på normalt sätt utan i stället blir mjukt med snedställningar som hjulbenthet. För de unga männen kunde detta medföra att de ansågs odugliga till att fullgöra sin värnplikt. Bestående missformningar av bäckenet kunde hos vuxna kvinnor medföra stora problem vid barnafödsel. Det dröjde fram till ca 1920 innan man fick klart för sig att sjukdomen berodde på D-vitaminbrist. Man kan dock inte vara helt säker på att de gamla sjukdomsbeskrivningarna enbart berodde på avsaknad av D-vitamin. Andra tillstånd som t. ex. brist på kalk kunde också påverka sjukdomsbilden.

Nils Rosén von Rosenstein beskriver i sin bok Underrättelser om Barnsjukdomar och deras Bote-Medel utgiven 1764 sjukdomsbilden på följande sätt:
När man ser et Barn, som har stort hufwud, fylligt och blekpussigt ansigte, med stora ådror på halsen, men som magrar på kroppen, har slakt hull, stor mage, i synnerhet åt högra sidan, och hwars ben vid lederna äro stora; så har det redan en stark anstöt af Engelska Sjukan (Rachitis incompleta). Har det allenast några af dessa tecknen, t. ex. stora ben vid lederna; så har det en släng af Engelska Sjukan. Men när köttet blifwer tillika så slakt, at Barnet ej kan gå, då är Sjukdomen i sin högd, och kallas Engelska Sjukan (Rachitis completa).

Provinsialläkaren, medicinalrådet m.m. A.Timoleon Wistrand skriver 1858 i sin Handbok i Husmedicinen att sjukdomen brukar visa sig från 6 månaders ålder till femte till sjätte levnadsåret. Sjukdomen börjar med att barnet börjar få oordning i matsmältningen och blir oförnöjt och knarrigt. Mödrarna säga ofta: Om jag låter det wara, så är det tyst, men så snart jag tager i det, så skriker det. Detta torde enligt Wistrand bero på värk och ömhet i lederna. Han fortsätter sjukdomsbeskrivningen med att konstatera att barnet lär sig sent att gå eller blir oförmöget därtill. Fontanellerna sluter sig ej utan tycks snarare vidgas. Tänderna framkomma mycket långsamt och oordentligt och framtänderna blir hos dessa barn murkna och falla sönder. Efter någon tid börjar revbenen insjunka på sidorna så att bröstbenet synes framskjuta. En eller flera ledgångar uppsvälla så att de i synnerhet vid knän och handleder känns dubbla. Låren och i synnerhet underbenen kröka sig. Om ingen bot kommer kan sjukdomen dra ut i flera år och döda genom hektisk feber och avtyning.

I kyrkböckerna på Tjörn kan man finna enstaka dödsfall i de olika församlingarna, de flesta under första hälften av 1800-talet. Det rör sig huvudsakligen om barn som är 1-2 år gamla.

Vitamin D är inte bara viktigt för bildningen av skelettet. Det är också viktigt för immunförsvar, hjärt- och muskelfunktion och dödsfallen vid D-vitaminbrist kan bero på en kombination av infektion (i synnerhet tuberkulos) och muskelsvaghet. Den av Dr Wistrand rekommenderade behandlingen var en kombination av fortsatt uppfödning med bröstmjölk, torskleverolja och salta bad. Torskleverolja innehåller mycket D-vitamin och denna behandling rekommenderades fortsätta i 2-3 mån efter att skelettförändringarna gått tillbaka. Bröstmjölk kan också ha varit bra om mamman eller amman hade tillräckliga egna vitaminförråd. Effekten av salta bad är mer tveksam om de inte skedde utomhus. Den sammanlagda effekten bör dock ha varit tillfredsställande.

Det är osäkert om behandling med torskleverolja hade en allmän spridning under 1800-talet. Torskleverolja användes till allehanda sjukdomar men för de flesta tillstånd var effekten begränsad. I Henrik Bergs bok Om Barnavård från 1898 nämns inte fiskleverolja. I stället är behandlingen inriktad på vad barnet fick för mat. Man hade nämligen vid denna tid förstått att rakit kunde orsakas av brist på kalksalter och den bästa födan ur denna synpunkt var bröstmjölken.

Efter att man på 1920-talet förstått att engelska sjukan orsakades av D-vitaminbrist fick förstås torskleveroljan ett uppsving. Först lyckades man påvisa att rakit kunde lindras eller botas med något som fanns i torskleverolja och några år senare kunde den tyske kemisten Adolf Windau identifiera vitamin D, något som bidrog till hans Nobelpris 1928. Så småningom ersattes torskleveroljan av AD-droppar (D-droppar) och tillsatser i mjölk och därmed var engelska sjukan i stort sett eliminerad.

Många magiska föreställningar förknippades med engelska sjukan. Gunnar Norvenius har sammanfattat detta i Läkartidningen 1997. CH Tillhagen ger i sin Foklig Läkekonst en utförlig redovisning av folkmedicinens förklaringar till och behandling av rakit. J Frykman beskriver den utomäktenskapliga fruktsamheten i främst Sydsverige i gången tid i sin avhandling Horan i bondesamhället. Han tar upp de övernaturliga föreställningar som förknippades med den ogifta modern, horan, eller med de kvinnor som kunde misstänkas ha eller ha haft föräktenskapliga sexuella erfarenheter. Dessa kvinnor var farliga och kunde bl a sätta engelska sjukan på barn.

Att barnet fick rakit kunde bero på att modern under graviditeten sett lik, sett ned i en öppen grav, suttit med benen i kors i kyrkan m m. Det gällde att känna till potentiellt farliga situationer under havandeskapet och strikt iaktta de regler som skulle förhindra skador på barnet.



Den vanligaste boten för skävern var smöjning eller jorddragning. Det rakitiska barnet skulle dras genom ett trångt hål i jorden, under en rot eller genom ett hålat träd, smöjträd. Smöjningen skulle ske under tystnad på en torsdagskväll för att rakiten skulle dras av barnet och lämnas åter till de makter som satt sjukdomen på barnet. Mer om bilden ovan hittar man här.

Smöjning är inte samma sak som smörjning som också förekom vid behandling av engelska sjukan ända in på 1900-talet. Ofta användes salvor som tidigare brukats mot malaria/frossa/ältan. När malarian blev mindre vanlig kom dessa salvor att få vidgade användningsområden för bland annat engelska sjukan och tuberkulos. Trafvenfelts ältsalva är ett bra exempel på vad de kunde innehålla: vitlök, kamfer, tjära, oxgall, lagerolja och dyvelsträck. Redan Nils Rosén von Rosenstein omnämnde att behandling med kamfer och dyvelsträck i en påse om halsen var vanligt förekommande på 1700-talet.

Den första bilden ovan visar ett barn med rakit och är hämtad från Dr Henrik Bergs bok Om Barnavård från 1898. Bilden nedan visar två barn med rakit tillsammans med ett friskt barn. Den kommer från Harrow, Textbook of Biochemistry 1947, och är tagen ca 1920. De deformerade benen och de stora magarna syns tydligt på dessa bilder.





Jan 2013 LEL

Till hemsida