Rödsot, nervfeber med mera


Rödsot eller dysenteri var under 1700- och 1800-talen en mycket vanlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Dålig hygien och dåliga avlopp bidrog till dess spridning. Sjukdomen orsakas av shigellabakterier. I tredje världen är shigellainfektioner fortfarande en allvarlig sjukdom och orsakar många dödsfall, framför allt hos barn. Dysenteri dyker ofta upp i samband med svält då befolkningens näringsläge är dåligt och mottagligheten för infektioner stor.

Bakterien utsöndras med avföringen och sprids numera främst genom smittade födoämnen, t.ex. grönsaker som sköljts med avloppsvatten. Infektionsdosen är låg och det behövs inte många bakterier för att starta en infektion. Inkubationstiden är vanligen 2–3 dygn (1–7 dygn). Sjukdomen debuterar vanligen med måttlig feber och diarré. Avföringen blir inte sällan blodtillblandad och detta är förstås orsaken till den gamla benämningen rödsot. Vätskeförlusterna kan bli stora, speciellt hos barn och äldre personer och detta bidrog till den stora dödlighet som man såg förr i tiden. Numera kan man behandla sjukdomen med antibiotika.

Frans Bergman skrev i en avhandling från 1869 om sjukdomens härjningar i landet: 'Af alla de farsoter, som efter pestens sista härjning i norden hemsökt vårt land, är det, så vidt våra statistiska uppgifter gifva vid handen, ingen, som tidtals förorsakat en så utomordentlig dödlighet, som rödsoten [dysenteri]. Icke ens kopporna, choleran eller typhusfebrarne kunna vi härvid undantaga.'

Nedanstående bild visar hur stor andel av landets alla dödsfall som berodde på dysenteri från 1749 till 1829. Data är hämtade från tabellverkets sammanställningar. 1773, efter två års misslyckad skörd, orsakades nästan vart fjärde svenskt dödsfall av dysenteri (ca 24000 av totalt 97000 dödsfall). Den sista stora dysenterivågen kom i slutat av 1850-talet. Rödsoten kunde drabba alla åldrar men vid stora epidemier som en följd av svält var det vanligt med flest dödsfall hos barnen.

Döda i dysenteri i Sverige 1749-1830. Källa Helene Castenbrandt.


Rödsot var en av de sjukdomar som man rätt enkelt kunde skilja från andra tarm- och infektionssjukdomar. Tyfus kunde ge olika sjukdomsbilder och kallades därför ibland nervfeber och ibland fläckfeber.

Dr AT Wistrand skriver följande om några av de olika febersjukdomarna i sin Handbok för Husmedicinen 1858:

Hetsig feber, Inflammatorisk feber igenkännes därav, att den vanligen kommer hastigt och utan förebud, med stark kyla och därpå´följande hetta, med rött uppdrivet ansikte, livliga, glänsande ögon, stark huvudvärk med bultning i tinningarna, samt annan flygande värk i kroppen.

Nervfeber, Svaghetsfeber. Härmed förstås en sådan feber, där hjärnans och nervsystemets förrättningar är företrädesvis störda, och den igenkännes huvudsakligen av svaghet och kraftlöshet.

Rötfeber, Tyfusfeber. Den utgör i själva verket endast en svårare art av nervfeber och utmärker sig, liksom nervfebern, med svaghet och kraftlöshet, men därjämte med ett upplöst tillstånd i blodet, varav de naturliga avsöndringarna, utdunstningen och även andedräkten, bli rötaktigt stinkande, och fläckar i huden, mattande blödningar, ymniga svettningar, samt vattenaktig diarre uppkomma. Tyfusfebern går ofta som farsot, är då gemenligen mycket smittosam och får namn av Brännsjuka, Fläckfeber, Fältfeber, Lantvärnssjuka och så vidare. Ofta övergå andra febersjukdomar, under dålig vård eller för rötfeberns uppkomst gynnande förhållanden, i synnerhet hungersnöd, i tyfus.

Gastrisk feber utmärker sig huvudsakligen genom tecken till oordningar i de till matsmältningen hörande vätskor och organ: ökad avsöndring av slem i tarmkanalen, oordningar i levern och gallavsöndringen, maskar och mera dylikt. De gastriska febrar som förekommer om sommaren kallas ofta Gallfebrar, Augustifebrar och Rötmånadsfebrar. Vid Slemfeber ser man avsöndringar från kroppens inre delar, mun, svalg, mage och så vidare.

Här följer en modernare sammanställning av en del smittämnen som kunde vara aktuella förr i tiden. Smitta från människa till människa berodde i allmänhet på dålig hygien. Smitta via djur förutsätter att djuren finns på plats, alltså utan råttor blir det ingen pest och utan malariamyggor blir det ingen malaria.

Sjukdom Smittämne Spridning via människor Spridning via djur
Dysenteri, rödsot Shigellabakterier Ja Nej
Tyfus, fläckfeber, nervfeber Rickettsia prowasekii Nej Löss
Malaria, frossa Malariaplasmodier Nej Anophelesmygga
Morbus Weil, gallfeber, fältfeber Leptospira icterohaemorrhagiae Nej I första hand råttor
Typhoidfeber Salmonella typhi Ja Nej
Pest Yersinia pestis Vid lungpest Råttor och andra gnagare via loppor
Kolera Vibrio cholerae Ja Nej (ostron?)

Mer information om de olika infektionssjukdomarna finns på Smittskyddsinstitutets hemsida men också under länken Sjukdomshistoria Mittenälvsborg.

Oktober 2010, LEL


Till hemsida